Hästpojkarna av Johan Ehn handlar om Anton som just tagit studenten och fått ett jobb inom hemtjänsten. En av hans brukare är Alexander Kovac en äldre man från Tjeckoslovakien, som slutat prata och som vägrar lämna sitt kök. Efter några besök börjar han kommunicera med Anton genom att slå sin käpp i golvet och mellan den yngre och den äldre mannen växer en märklig vänskap fram.
Parallellt med berättelsen om Anton och hans jobbrelation till den äldre mannen, som senare utvecklas till något mer, får vi reda på hur Alexanders tidigare liv varit. Som barn kallades han Sasha och växte upp på ett barnhem tillsammans med sin bästa vän Janek. På barnhemmet får de träna gymnastik, något som de ska visa sig få stor nytta av. Efter en konflikt rymmer de två pojkarna och efter att ha visat ett hästtrick för en cirkusdirektör, får de jobb på hans cirkus. När 30-talet kommer och Hitlers makt ökar blir det svårare för dem att leva det liv de vill.
Hästpojkarna är en bok jag verkligen vill älska och berättelsen är på många sätt fantastisk. Tyvärr stör jag mig stundtals på det lite predikande och övertydliga sättet att berätta, som gör att jag som läsare känner mig lite idiotförklarad. Det är en viktig historia Johan Ehn delar med oss och jag förstår att det ligger en hel del research bakom den. Inte konstigt då att det ibland blir lite väl undervisande. Samtidigt är boken inte skriven för mig, utan för en annan målgrupp och jag har bett några elever att läsa och återkoppla. Mycket troligt dras de med i den spännande historien utan att vara den gnälliga tanten jag tycks ha blivit. Hur som helst har Alexander stannat kvar i mina tankar flera veckor efter läsningen och det är trots allt ett väldigt bra betyg.