Jonas Hassen Khemiri är utan tvekan en av mina största favoriter bland nutida, svenska författare. Det handlar självklart framför allt om hans texter, men också hur han sprider dem genom att t.ex. skriva i tidningar. Boken Jag ringer mina bröder var från början en text och Bästa Beatrice Ask är en annan av hans mest spridda texter. Den bok jag har valt att lyfta i dagens inlägg är den augustprisbelönade Allt jag inte minns som publicerades 2015. Det är en bok där en historia berättas på flera sätt och där karaktärernas minne spelar på dem själva och vi läsare ett spratt. En riktigt välskriven bok som kräver sin läsare, men som också ger väldigt mycket tillbaka.
Så här skrev jag om boken när jag läst den:
”Vi får möta Samuel, som är Vandads vän och Laides älskare. Eller var. För någonting hände och nu är han död och hans vän sitter i fängelse. Finns det ett samband? Det vet vi inte. Inte heller vad som egentligen har hänt. Khemiri ger oss pusselbit efter pusselbit, ibland två alternativa, som skulle kunna passa på samma plats, men vissa andra saknas. De får vi hitta själva, vilket gör att kraven som ställs på läsaren är höga, men å andra sidan är det mödan värt att läsa en bok som är mer Khemirisk än andra böcker av Khemiri. Jag tycker mycket om den, men är mer fascinerad och imponerad än känslomässigt drabbad. Vandad är den jag bryr mig mest om och också den jag vet minst om.”
På Kulturkollo konfererade vi om Allt jag inte minns och det inlägget hittar du här.
Pingback: Sammanställning av Århundradets kalender – enligt O