Visserligen har det slunkit in en och annan film redan tack vare att många av de böcker jag lyft fram hittills under december blivit filmatiserade. En av de största filmupplevelserna under seklet är dock en film som inte baseras på någon bok. Självklart är det en italiensk sådan dagen till ära.
Filmen heter La stanza de figlio som fått den svenska titeln Ett rum i våra hjärtan, även om en mer korrekt översättning skulle vara Sonens rum eller något liknande. När jag och maken såg den 2001 hade vi ännu inte några barn och det var nog tur. Den största anledningen till att jag faktiskt aldrig sett om den är att den handlar om förlusten av ett bar och sådana filmer är än mer obehagliga att se som förälder. Nu när mina söner båda är tonåringar ska jag definitivt inte göra det.
Ett rum i våra hjärtan är skriven och regisserad av Nanni Moretti, som också spelar rollen som Giovanni Sermonti, en psykolog som ägnar dagarna åt att hjälpa människor i kris. När hans son dör i en dykolycka är det istället han som skulle behöva hjälp att hantera sina känslor. För hur överlever en pappa, eller en mamma för den delen, utan ett av sina barn? Hur överlever en syster utan sin bror?
Det var som sagt många år sedan jag såg filmen om familjen Sermonti, men de har placerat sig i ett rum i mitt hjärta. Kanske ska jag våga mig på att hyra den under jullovet. Jag såg att det gick att göra via TriArt, där det för övrigt finns en massa bra filmer jag verkligen skulle vilja se. Eller så ser jag hans Mia Madre, som också verkar riktigt bra.