Julafton på den lilla ön i havet

Julböcker är en stadig trend och många av dem ingår i en redan påbörjad serie. Så är fallet även med Jenny Colgans Julafton på den lilla ön i havet, där vi för tredje gången får besöka den lilla skotska ön  Mure. Om du inte läst de två tidigare böckerna i serien tycker jag definitivt att du ska göra det innan du firar jul med dess invånare. Tänk att jag läser en bokserie som utspelar sig på en avlägsen och enslig ö utan att få allt för mycket ångest. Det är skickligt av Colgan att skapa en trevlig ö-känsla för ö-skeptikern.

När det lackar mot jul förstår Flora att hon mycket troligt är gravid. Visst är det så att hon och Joel är ett par, men hon är inte riktigt säker på huruvida han verkligen är redo att bilda familj. De bor inte ens ihop. Gifta är däremot Floras bror Fintan och öns rikaste man Colton, som också är orsaken till att Joel befinner sig på ön och att Flora har återvänt dit. Nu är det knappast någon lycklig kärlekssaga Colgan bjuder på, för Colton är döende i cancer och Fintan självklart otröstlig. Tredje förhållandet som i alla fall jag hoppats på går om möjligt ännu knackigare. Floras vän och öns lärarinna Lorna har nämligen kärt ner sig i öns doktor, som är flykting från Syrien och ensam med sina två pojkar. De tar ett steg fram och därefter några kilometer tillbaka och så fortsätter de tills de båda är rätt olyckliga.

Jag har tyckt väldigt mycket om de två första böckerna om Flora och livet på Mure, men jag tycker nog att det här är något av en mellanbok. Mysig är den absolut, men det händer egentligen inte så mycket. Dessutom ångrar jag att jag läste boken på svenska, då översättningen är rätt medioker på sina ställen. Jag hittar alldeles för många störande språkfel och ett gäng anglicismer som stör läsningen lite. Hur svårt kan det egentligen vara att använda sin, sitt, sina, hans och hennes rätt?

Trots språkligt gnäll, som faktiskt också till viss del kan skyllas på Colgan, kommer jag utan tvekan att läsa vidare i serien när nästa bok kommer, för det utgår jag ifrån att det gör. Trots att jag gillar kombinationen svärta och feelgood tycker jag ändå att det är dags för författaren att bli i alla fall lite snällare mot sina karaktärer. En ny vår är vad de behöver!