Ibland blir jag trött på världen och all skit som vi människor ställer till med. Jag drömmer om ett nytt, glatt 20-tal, men det känns snarare som att vi är på väg rakt mot en krasch liknande börskraschen 1929, med skillnaden att det den här gången inte bara handlar om pengar. I stunder när jag bara vill be alla idioter till världsledare att dra åt helvete. När män med makt får mig att vilja spy. När jag undrar hur människor är funtade när de väljer att krossa andra människor för att rädda sig själva eller i alla fall sina pengar. När världsledare tycker att det är finfint att göra sig lustiga på ungdomars bekostnad. När fördomar och rasism verkar vara det PK och den som andas något om solidaritet hånas. När alla påstår att vi inte får prata om invandring är det enda som diskuteras är just det. När jag känner för att skrika rakt ut åt alla trångsynta idioter som får ta alldeles för mycket plats.
Det är då jag lyssnar på den här låten av Lily Allen och skriker Fuck you, fuck you very, very much inombords.