Århundradets kalender del 17

En av mina absoluta favoritförfattare är Maggie O’Farrell som jag nästan fick träffa under Bokmässan 2018. Vi hade bestämt en bokcirkel i förlaget Sekwas monter och hon skulle vara där. Tyvärr blev dottern sjuk och O’Farrell var tvungen att ställa in sin medverkan på Bokmässan, men med tanke på boken vi skulle samtala om förstod vi alla hennes val. Sista meningarna i boken fanns färskt i vårt minne. Istället fanns hon med på länk och det blev ett fint samtal trots allt.

Det var den självbiografiska boken Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden som vi samtalade om och det är verkligen en annorlunda självbiografi. Dels handlar det om formen. Maggie O’Farrell berättar om sitt liv genom 17 nära möten med döden (vilken gör den självskriven i dagens lucka) och det gör att vi slipper den tråkiga form självbiografier ofta har, när de börjar med barndomen och jobbar sig framåt på ett inte sällan träigt och tråkigt sätt. O’Farrell har istället valt ett annorlunda sätt att berätta om livet och påminna oss om att döden faktiskt ständigt är närvarande. Dessutom gör hon detta utan att skriva en svart och hopplös bok. Tala om skickligt. Det är också hennes fantastiska språk som bidrar till en så glimrande och fantastisk läsupplevelse.

Så här skrev jag om boken då jag läste den:

O’Farrell har skrivit en självbiografi som är allt självbiografier sällan, faktiskt i princip aldrig, är. Den har en genomtänkt form, en lagom balans mellan det personliga och det allmänmänskliga, ett skönlitterärt och vackert språk och en intressant huvudperson med intressanta saker att berätta.