Boken Let it snow består av tre löst sammansatta berättelser skrivna av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle, men när jag nu sett Netflix filmatisering inser jag att den är väldigt löst baserat på de tre redan löst sammanfogade historierna. Jo, det finns ett tåg, en gris, några cheerleaders och en våffelrestaurang, men handlingen i filmen följer verkligen inte den (eller de) i boken. Betyder det att jag tycker att ni ska hoppa över att se Let it snow och läsa boken istället? Jo, egentligen, men samtidigt är filmatiseringen rätt trevlig. Jag gillar den lilla orten som berättelsen utspelar sig i, flera av karaktärerna är charmiga och snön är central. Tyvärr är det en kort film och karaktärerna är många, så något direkt djup bjuds vi inte på. Nu kanske jag å andra sidan har allt för höga förväntningar och eftersom jag definitivt inte tillhör målgruppen kanske jag ska lämna över till andra att avgöra om Let it snow är värd att lägga drygt 90 minuter på. Min svar blir nog trots allt att tja, en och en halv timme är filmen kanske värd, men jag hade klarat mig utan den också.
Jag har precis både läst och sett och var inte inställd på att de skulle vara så olika. Det var ju inte ens cheerleaders i filmen, utan gymnasts, och i boken var det ett himla tjat om cheerleaders. Boken hade en del sexistiska inslag som var skönt att slippa i filmen, som dessutom bytt kön på någon karaktär och introducerat ett helt nytt homosexuellt drama. I boken njöt jag av vissa roliga iakttagelser och formuleringar, filmen var nog mer allmänt lite mysig. Fast ingen av dem jätteviktig.
Jag tyckte bättre om boken än filmen men visst var den helt okej ändå.
Jo, helt okej, men jag kände mig lite gammal. 😉