Lyrik måste självklart representeras i Århundradets kalender och en poet som verkligen varit en stor del av det svenska 2010-talet är Athena Farrokhzad. Hennes debutdiktsamling Vitsvit uppmärksammades och prisades, vilket jag verkligen förstår. Det är nämligen en samling dikter som berör och som tyvärr är allt för relevanta i det Sverige som vi lever i. Ett samhälle där toleransen mot andra ständigt verkar minska.
Farrokhzad skriver om att tillhöra en oformlig massa som får skulden för allt som är fel i samhället. Som buntas samman och blir några vi ”riktiga” svenskar ska vara rädda för. Det spelar ingen roll att undersökning efter undersökning visar att vårt samhälle är tryggare än tidigare, eftersom det är känslan som räknas och känslan säger att Sverige har blivit ett farligt land. Ett land som Trump skrämmer sina väljare med, trots att vi lever i en otroligt mycket säkrare samhälle än det land han bestämmer över kan erbjuda sina invånare.
I Vitsvit möter vi en familj som talar till oss och vi får förutom diktjaget höra en mamma, en pappa och en bror. De berättar om rädslan för främlingar, om vikten av att smälta in och att inte ha för mycket skägg. Bara genom att finnas gör de fel.
Raden, vars budskap också förekommer i en av Jila Mossaeds dikter:
Någon gång vill jag dö i ett land där människor kan uttala mitt namn.