Tänk om all ilska vi kände inom oss fick komma ut. Hur skulle världen se ut då? I serieromanen Ert blod på mina broddar låter Elin Lucassi utsatta kvinnor hämnas och hon gör det med finess och humor. Huvudpersonen Elin har en skitdag. Det är överfullt på tunnelbanan hem, hon ramlar i snön på vägen hem och när hon närmar sig huset inser hon att maken har ett jävla Skype-möte och hon därför är ensam ansvarig för alla hushållsbestyr. Dessutom har hon mensvärk.
Kanske kan barnen hjälpa henne med maten? Nej, det kan de inte. En vill kasta snöboll och den äldre hävdar framför datorn att han har sjukt mycket läxor. Självklart är kylskåpet nästan tomt och hon får som vanligt offra sig och laga någon äcklig kålrätt, när hon vet att maken i samma situation hade vunnit popularitetspoäng genom att köpa pizza. När äldste sonen till slut pallrat sig ner för trappan och erbjuder sin hjälp har hon jobbat upp en rejäl ilska och skriker att det är för sent. Men riktigt dålig samvete som följd. ”Arg är stark” upprepar hon som ett mantra, men lyckas inte övertyga sig själv. Istället blir hon ännu mer förbannad av det kaotiska förrådet, det stökiga hemmet och alla som bor där. Igenkänningen är stor.
För att inte riskera att mörda någon ger sig Elin ut på promenad i den mörka vinterkvällen och när hon gått av sig den värsta ilskan inser hon att hon kanske borde vara rädd. Att gå på promenad ensam är kanske inte säkert, men det orkar hon inte tänka på, utan knallar vidare mot det oväntade och befriande slutet. Ert blod på mina broddar handlar om den ilska och frustration som jag tror att många drabbas av. Jag vet i alla fall att jag gör det. Med fantastiska illustrationer bjuder Lucassi på en sann vardagskildring med allt vad det innebär och hon gör det riktigt bra.
Pingback: Grafiskt för nybörjare – enligt O