Mannen som läste högt på 6.27-tåget

Igår träffades Bokbubblarna och pratade om Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent, en bok vars titel nästan är längre än innehållet. Nej, inte riktigt självklart, men vi konstaterade i alla fall att titeln var för lång och boken faktiskt lite för kort. Det var flera karaktärer som inte fick lov att utvecklas nästan alls, vilket gjorde boken lite ytlig. Det onödigt röriga omslaget gillade vi inte heller, men det väldigt franska föll de flesta av bubblarna i smaken, även om det kändes lite väl mycket som ett försök att skriva en bok som liknar Amélie från Montmartre.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget handlar om 36-årige Guylain Vignolles som delar lägenhet med guldfisken Rouget de Lisle. Han jobbar på en papperskross där böcker mals ner till pappersmassa. Ett tråkigt och ibland ganska farligt jobb. Ibland räddar han några boksidor från att krossas och på tåget på väg till jobbet läser han högt från dem. Lösryckt kan tyckas, men det visar sig att han har fans. Två äldre damer som bor på ett äldreboende bjuder in honom att läsa högt hos dem och det faktum att han tackar ja är kanske min favoritdel av boken. Mötet med de gamla är riktigt fint.

En dag hittar Guylain ett USB-minne på tåget och han tar hem det och finner att det innehåller dagboksanteckningar gjorda av en kvinna som arbetar på en offentlig toalett. Nu börjar han läsa hennes texter högt på tåget och blir mer och mer nyfiken på vem hon är. Han startar sökandet efter kvinnan som han hoppas ska bli en del av hans liv.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget  är en ganska charmig bok och som sagt väldigt fransk med sitt kluriga språk och sina udda karaktärer. Det var ganska trevlig läsning, men jag tillhör de som tyckte att boken kändes väl kort. Att skriva kort och fullständigt kräver stor skicklighet och tyvärr har Jean-Paul Didierlaurent inte riktigt lyckats knyta ihop allt. Istället känns berättelsen lite ofärdig och det är synd, då det är en rätt trevlig historia om en trevlig man.