Jag känner verkligen igen mig i Jonas Thentes text i DN med rubriken Jag sjunger läsandets och långsamhetens lov. För mig är läsningen nämligen den ultimata nedvarvningen, men jag märker att jag likt Thente ibland har väldigt svårt att fokusera. När han beskriver otåligheten och oförmågan att fokusera påminns jag av hur svårt det måste vara för mina elever, som väldigt sällan är läsare, att fokusera på något så långsamt som en bok. Likt Thente inser jag också att de inte kommer att välja läsning när så mycket annat, snabbare och mer lättillgängligt, står att finna överallt.
För mig är läsningen inte bara ett sätt att hantera stress, utan också en stressmätare. Om jag inte kan fokusera på böcker vet jag att jag måste varva ner. Jag tar det beslutet för att jag vet att läsning hjälper. För den som aldrig läser blir det aldrig ett val. De flesta ungdomar ser läsning som ett hemskt tvång, inte som något som kan skapa ett lugn i vårt allt snabbare samhälle. Om de inte läser har det mycket troligt inte föräldrar som är läsande förebilder och även om inga läsvaneenkäter görs på vuxna skulle det vara spännande att veta hur många som egentligen läser böcker och hur ofta det sker. Det behöver verkligen inte vara skönlitteratur, även om jag skulle hävda att läsning av skönlitteratur gör oss till mer empatiska människor, men jag önskar att fler kunde välja att läsa böcker för visst är det som Thente skriver att vi blir lite dummare av att inte läsa och inte minst av att aldrig fokusera på en sak. Många har bytt läsning med ögonen till läsning med öronen och det vanligaste argumentet för det är att det går att göra något annat samtidigt då.
När jag pratar stress med mina elever märker jag snart att mycket handlar om att dygnet har för få timmar för att hinna med allt som ”måste” göras. En hel del ”måsten” handlar om sociala medier och tv-serier. Utbudet är stort och möjligheterna många, något som inte bara är positivt. Det som stressar dem är då att studier tar tid och det är tid de inte anser sig ha. Läsning av böcker lär hamna ännu längre ner på prioriteringslistan för majoriteten. Det är också därför jag prioriterar läsning i skolan och alltid låter eleverna få rejält med lästid på lektionerna. Tyvärr är även jag stressad, för kursplanerna prioriterar inte alls läsning och det är tusen andra saker som måste hinnas med. Om jag fick bestämma skulle svenskundervisningen bygga på litteraturläsning och den får gärna spilla över i andra ämnen. Istället marginaliseras litteraturen mer och mer och det är verkligen ingen bra utveckling varken för barn och ungdomars kunskapsutveckling eller mående. Att vara en god läsare innebär en superkraft som inte ska underskattas. Synd att de som bestämmer innehållet i våra kursplaner inte insett det.
Photo by Road Trip with Raj on Unsplash