Fleabag är härligt annorlunda

Första säsongen av Fleabag kom 2016 och baserades på en pjäs av och med Phoebe Waller-Bridge som också skrivit tv-seriens manus och dessutom spelar huvudrollen. Tydligen har pjäsen satts upp under 2019 och även filmats och sänts på biografer allt för att fortsätta succén när det nu inte verkar bli fler än två säsonger.

De första avsnitten av Fleabag är jag mest genererad, för det är väldigt frispråkigt och väldigt mycket sex. Huvudpersonen Fleabag försöker döva all smärta hon känner genom att låta män göra i princip vad de vill med henne. Den mesige men snälle sambon Harry räcker liksom inte för henne, trots att hon tar tillbaka honom ibland. Ganska snart fattar jag ändå tycke för Fleabag trots eller kanske tack vare hennes totala brist på filter och jag gillar också konceptet att ta bort den fjärde väggen och tala direkt till oss tittare. Det blir absurt ibland och väldigt effektfullt.

Fleabag är familjens svarta får och driver ett ganska misslyckat café med marsvinstema. I seriens inledningsscen försöker hon få finansiering för att kunna fortsätta driva verksamheten, men det går sådär. Med ganska oväntade medel lyckas hon ändå vända underskottet och när vi senare i serien får förklaringen till konceptet är det lätt att förstå varför hon kämpat så.

Fleabags syster Claire är däremot en välanpassad kvinna, som är lyckligt gift (nåja) och har ett toppjobb som hon gillar (nåja) med kanske framför allt en perfekt yta. Deras mamma är död och pappan har blivit tillsammans med döttrarnas väldigt mycket yngre gudmor, en konstnär som skapar minst sagt annorlunda verk. Hela familjesituationen är underhållande, men också väldigt sorglig, precis som serien i helhet.

Första säsongen är bra och den andra är ännu bättre. Karaktärerna får en chans att utvecklas och jag tycker om att följa dem. Det är mycket känslor och ibland vrider jag mig av obehag, men mest av allt vill jag bara att livet ska bli bra för Fleabag.