Intervjuer blir till dikter i Marit Kaplas debut Osebol och såväl recensenter, läsare och Augustjuryn jublar. Dessutom är Kapla nu nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Osebol är med andra ord en veritabel succé, men ändå känner jag mig ganska oberörd efter läsningen. Jag har funderat på varför.
Marit Kapla växte upp i Osebol, en liten värmländsk by vid Klarälven som inte har Torsbys storlek eller Branäs turister. Istället är det en avfolkningsbygd där samhällsfunktion efter samhällsfunktion försvinner. Barnen får åka långt till skolan och de unga flyr från ett samhälle de inte ser någon framtid i. Just det berör mig mycket och under läsningen funderar jag över hur det blir i vårt land om städerna är det enda som räknas. Att läsa om de olika invånarna och deras upplevelser av å ena sida lugnet och å andra sidan ödsligheten och tomheten gör något med mig. Trots att jag är en stor lyrikälskare är jag tyvärr inte övertygad om att formen fungerar. Jag är intresserad av människorna i Osebol och följer gärna deras öden, men det blir inte något djup. Texten är vacker och välformulerar, men orden stannar på pappret.
Det behövs fler berättelser om det glömda Sverige och det gäller i allra högsta grad Marit Kaplas Osebol. Hon har gjort ett imponerande arbete med alla intervjuer och jag är glad att de 42 invånarna i byn får komma till tals. Ibland blixtrar texten till och berör mig djupt, men det händer för sällan. Kanske är det därför jag inte kan instämma i den massiva hyllningskören. För mig blir det istället för lite och för platt. Samtidigt är jag ödmjuk inför det faktum att Osebol är en annorlunda och välskriven bok. Det är bara inte en bok som är för mig. Jag är glad att jag läste, för att förstå vad andra talar om, men så mycket mer är det inte. Någonstans får jag en känsla av att jag missat något, men vissa böcker är helt enkelt inte för alla.
Den boken var för mig rent opraktisk. Hur ska jag sittta/ligga för att läsa den? Att hålla i den funkade inte och innehållsmässigt gav jag upp ganska snabbt. Tyvärr. Men sådan är ju litteraturen. Man får vaska fram guldkornen själv 🙂
Testamente och Jag for ner till bror älskade jag.
Hälsn fr sö Dalsland
Jag läste som e-bok så just formatet funkade fint!
Jag har haft boken liggande ett bra tag eftersom den gjorde ett tungt intryck pga formatet. Men nu har jag börjat läsa den och blivit fascinerad och kan nästan inte sluta läsa. Texten flyter lätt över sidorna,olika röster blandas till ett slags mässa över glesbygden som är mycket gripande. Kommer att tänka på Walt Whitmans Spoon River som jag får lust att läsa om för jämförelse. Marit Kapla har gjort en beundransvärd litterär prestation och är väl värd de priser hon vunnit./Lotta
Oj, minnet svek mig.Det var Edgar Lee Masters som skrev Spoon River! Ursäkta!/Lotta