Jag har svårt att se filmer om skilsmässor. Inte för att jag har erfarenhet av någon, men för att jag tycker att det är så väldigt obehagligt att se människor, som tidigare älskat varandra, vara elaka och själviska. Det brukar hävdas att linjen mellan kärlek och hat är tunn och det verkar stämma.
I Marriage story får vi följa Charlie och Nicole som håller på att separera. Från att ha arbetat på samma teater, han som regissör och hon som skådespelare står det klart att hon vill något mer. Istället för att bo i New York där hans jobb står i centrum tar hon med sig sonen Henry till sin familj i Los Angeles där en roll i en tv-serie väntar. Nu ska Nicole äntligen bli den stjärna hon skulle ha blivit om Charlie inte styrt deras liv. Så ser hennes berättelse ut.
För Charlie kommer separationen som en överraskning, vilket det kanske inte borde ha gjort. Förhållandet går minst sagt på tomgång och han har till och med varit otrogen. Ändå har han en slags romantisk bild av äktenskapet och vill inte vara utan varken fru eller son.
Så startar kampen om vårdnaden och ja, det blir otrevligt.
Många är de som hyllat Marriage story, men riktigt så överväldigad är jag inte. Jag tycker om filmen, när den efter en seg start lägger i ännu en växel och får mig att engagera mig i Charlie, Nicole och inte minst Henry. Hur kan livet fortsätta när det inte blir som det var tänkt? När konflikten blir djupare än den borde? När all ilska som gömts inom dem sipprar ut? Trots allt tycker jag om denna lågmälda skildring av ett kraschat äktenskap och det handlar mycket om att både Scarlett Johansson och Adam Driver gör fantastiska rolltolkningar. Jag förstår verkligen att de båda nominerats till Oscars och tycker i alla fall att Driver verkligen är värd en vinst. Även Johansson är bra, men Driver är fantastisk.
Pingback: Tänk snabbt! (vecka 7) – enligt O