Det kränkta manliga geniet

”Det är synd om människorna”, skrev August Strindberg i Ett drömspel, men hade han varit författare idag kanske han istället hade valt att skriva ”det är synd om männen”. Eller förresten, stryk kanske, han hade helt klart varit en (ännu mer) kränkt man om han levt idag. Det är nämligen extremt synd om manliga författare, i alla fall enligt de manliga författarna själva. Och nej, jag vet, inte alla män.

Under läsningen av Klubben av Matilda Gustavsson tänkte jag mycket på bilden av det manliga geniet och hur den krackelerat. Engdahl, Arnault och deras polare ville alla tillbaka till den tid då män med kulturell makt upphöjdes så till den milda grad att vilket beteende som helst accepterades. Att då försöka leva i en värld där mäns makt och status faktiskt ifrågasätts även inom kulturvärlden är självklart svårt.

Clementine Ford skriver i The Guardian om att #metoo innebar ett fall från tronen för många män när deras beteende inte längre ursäktades. Många är diskussionerna om hur detta inneburit att karriärer har förstörts och hur det påverkat den enskilde mannen och förminskat det manliga geniet. Ford lyfter dock fram hur få som diskuterat de kvinnliga genier som förlorats på grund av dessa mäns agerande. I en värld där kvinnor dels inte får epitetet geni, eller ens tillåts ta plats utan att det ifrågasätts är det dock ganska ovanligt att sådana samtal förs. Istället börjar röster höjas om att kvinnor får för mycket plats inom i alla fall litteraturen och att de sker på bekostnad av männen.

I november lyfte DN det faktum att fler kvinnor än män debuterar i Sverige idag och att skrivarskolorna domineras av kvinnor. Kanske var det där debatten om det kränka manliga geniet började. Makten kan inte bli mer än 100% och för varje steg framåt kvinnor som grupp tar, måste männen stå tillbaka. De kan inte längre förvänta sig att få alla litterära priser eller att ensamma få allt medieutrymme. Fortfarande syns en manlig dominans när de stora litteraturprisernas nominerade och vinnare utses, men ändå hörs en hel del gnäll från kränkta män.

Artikeln följdes upp med en intervju av Greta Thurfjell med författarna Johan Heltne, Stefan Lindberg och Jack Hildén där de diskuterar hur det är att vara man och skriva i en kvinnlig värld. Slutsatsen? De definierar sig som manliga författare för att deras förebilder än män och för att kontrastera sig mot den kvinnliga dominansen. Lindberg balanserar dock det hela med att påpeka att kvinnor både läser och skriver mer och därför just nu är bättre. I övrigt andas artikeln mycket ”det är synd om männen” och mest kränkt av de tre är Johan Heltne. Ironiskt då att det är just han som fått mest utrymme i media det senaste.

Johan Heltne släppte i våras sin andra roman Emil och har därefter börjat ifrågasätta hur slutprodukten blev. I en lång artikel i DN klagar han på hur förlaget behandlat honom och passar samtidigt på att ge en känga åt skrivarskolan Biskops-Arnö, som han menar förminskar mäns skrivande. Jag vet inte riktigt vad syfte med artikeln är, men Heltne framstår mest som en bitter man som saknar den värld där den manliga författaren sågs som ett geni. Inte direkt klädsamt.

Jag har läst båda Heltnes böcker och tyckte mycket om debuten Det finns ingenting att vara rädd för från 2014. Uppföljaren Emil kom våren 2019 och jag läste den i somras.  Heltne själv säger sig ångra att en scen ströks, som han menar skulle ha gjort boken mer tvetydig gällande skuldfrågan. Hans förklaring är att förlaget Natur & Kultur var rädda efter #metoo och inte vågade låta honom skriva den bok han själv ville. Censur, säger Heltne.

För mig är Emil ett tydligt exempel på ”den svåra tvåan”, en roman som vill mycket, men som inte riktigt lyckas. Det handlar egentligen inte om att tvetydigheten saknas, utan om att riktningen är vag och tomrummen i romanen allt för många. Ambitionen är hög, frågorna som ställs relevanta och det är tydligt vad Heltne vill åstadkomma, men resultatet är för fragmentariskt och rörigt. Att säga mycket med få ord kräver massor av författaren och här lyckas det inte fullt ut. Beror det på förlaget eller på något annat? Det är självklart omöjligt att veta.

Faktum är dock att Johan Heltne tillhör de privilegierade författare som fått två böcker utgivna och som med sin andra bok fått recensioner i alla de största tidningarna. Ändå är han missnöjd och känner sig orättvist behandlad. Han fick recensioner, men inga intervjuer och ingen inbjudan till Bokmässan. Som om det vore en rättighet. Kanske var boken helt enkelt inte tillräckligt bra.

Jack Hildén, son till författaren Bengt Ohlsson, är aktuell med sin första diktbok Laddet, som jag inte läst, men som sågas rätt friskt i GP av Magnus Linton. Linton menar att berättelser om män och knark känns väldigt passé och gjort. Jonas Thente menar istället i sin recension i Aftonbladet, där Hildén också arbetar, att författaren lyckas skapa något nytt.

Kanske är det ett av problemen för män som skriver, att så mycket redan är skrivet, eller att de måste förnya sig för att vara relevanta. Egentligen är det väl ett problem för alla författare, med tanke på att litteraturhistorien upprepar sig om och om igen, men det behövs något speciellt för att ens bok ska slå igenom. Detta är något som Hildén talar om när han intervjuas i Expressen-TV av Daniel Sjölin tillsammans med författarkollegan Elis Monteverde Burrau. Monteverde Burrau vars första bok nominerades till Borås Tidnings Debutantpris och som dessutom ges ut av Albert Bonniers Förlag. Ännu en manlig författare som det inte är jättesynd om alltså. Det finns förvisso en rejäl kanon att förhålla sig till eller för den delen upprepa, men det viktigaste är ändå att skriva det som känns relevant.

De unga män som debuterar inom så kallad ”finlitteratur” har i princip alla gått en skrivarskola, påpekar Monteverde Burrau, vilket torde bevisa att skrivarskolor kan vara en bra bakgrund även för män som vill få sina böcker utgivna. Samtidigt tycker Monteverde Burrau att det inte är någon katastrof om få män skriver så länge det inte handlar om att böcker av män inte ges ut för att de inte är tillräckligt politiskt korrekta.  Monteverde Burrau står för det mer balanserade och Hildén verkar trots allt medvetet försöka bredda sin litterära kunskap. De här två författarna tycks ändå ha landat i att världen är förändrad, men att de ändå faktiskt får lov att skriva och bli publicerade. Gott så.

Jag välkomnar ett samtal kring litteratur och vilken sorts böcker som får lov att nå publiken, men vänder mig emot offermentaliteten som vissa självutnämnda manliga genier tycks odla. Ännu viktigare då att vettiga skrivande förebilder finns för de pojkar som just nu kanske inte ens försöker varken läsa eller skriva. Det är självklart inte heller någon bra utveckling.