Snöstorm av Augustin Erba

Jag har länge tänkt läsa något av Augustin Erba och när vi valde hans senaste bok Snöstorm att diskutera i bokcirkelsgruppen Kulturkollo läser var det så dags. När diskussionen kring den börjar lida mot sitt slut kan jag konstatera att det var en bra bok att läsa och samtala kring.

Snöstorm börjar på ett tåg som får stopp någonstans mellan Stockholm och Malmö på grund av att de finns för mycket snö på spåret. På tåget finns bokens huvudperson Thomas, en man runt 40 som verkar ganska trött på sitt liv. En klassisk medelålderskris kanske och vi ska snart få veta, eller i alla fall ana, vad som orsakat den. En anledning är att han är fast i en dröm om det förflutna. Mitt under snöstormen dyker så personen han drömmer om upp, Livli, hans stora ungdomskärlek som han aldrig riktigt fick.

Thomas träffar Livli på universitetet där de båda studerar Teknisk fysik på Kungliga Tekniska Högskolan. Tempot är högt och kraven stora. För Thomas, som visserligen alltid varit begåvad, men också ganska osäker, blir studierna ett bryskt uppvaknande. Samtidigt är det mycket som blir bättre när han får börja ett nytt liv som student. Från att ha varit udda och utsatt får han för första gången vänner. Joakim, en av klasskamraterna tar honom under sina vingar och snart är Thomas en del av en grupp bestående av dem och tjejerna Livli och Eva. Det dröjer inte länge innan Livli bosätter sig i hans drömmar.

När Erba låter oss få veta mer om Thomas och hans uppväxt är det lätt att förstå att han har svårt att lita på andra. En lillebror som dog tidigt knuffade mamman över kanten och hon levde därefter större delen av tiden på klinik. Pappan flydde inte in i sig själv, utan så långt bort han kunde och levde därefter ett nytt liv i USA. Att han hade en son kvar i Sverige verkar inte betyda någonting. Istället fick Thomas bo hos sin morbror och det var knappast ett gott liv. Erba låter oss bit för bit få lära känna Thomas och därmed få i alla fall lite mer förståelse för hans agerande. Det hindrar inte att jag skulle vilja ruska om honom lite och säga till honom att det är hög tid att han tar tag i sitt liv, istället för att bara följa med. Samtidigt har han fått ett bättre liv än han kunnat drömma om och har en fru och barn som accepterar hans tafatthet.

Vi som diskuterade boken i Kulturkollo läser tyckte om den och något som lyftes var språket. Själv absolut älskade jag språket och stämningen, men har svårt att sätta fingret på vad som egentligen gjorde det så bra. Jag tror att det handlar om att Erba väljer precisa ord och därför berättar mycket med få ord. Det skapar ett lugn, men också en komplexitet. Vissa karaktärer, som Livlis kompis Eva, beskrivs ganska lite, men bli ändå levande. Det är skickligt.

Berättelsen om Thomas grep tag i mig och jag tyckte verkligen om Snöstorm. Mitt första möte med Augustin Erba gav mersmak och jag läser gärna mer av honom.