De finns där som en oformlig grupp, ungdomarna som fötts i Afghanistan, men flytt från Iran till Sverige. De flesta av dem pojkar som nu blivit unga män. En grupp som får ta en hel del skit och som av många anses sakna asylskäl, trots att landet de kommer ifrån räknas som ett av världens farligaste. För mig är gruppen fylld av individer och många av dem har lyckats oväntat bra i sitt nya hemland. Trots detta riskerar de att utvisas.
De afghanska sönerna är Elin Perssons debutbok och den berättar om tre pojkar på ett HVB-hem där Rebecka arbetar. Från början är de tre i mängden, men snart lär hon känna dem mer och blir en del av deras liv, samtidigt som de blir en viktig del av hennes. Ahmed, Hamid och Zaher är individer och det är så sällan som dessa individer får synas. Det märks att Elin Persson förstår människorna bakom namnen. De människor som alla som arbetar i HVB-hem och i skolor lärt känna och engagerat sig i.
På ett sätt är det synd att Persson skrivit en ungdomsbok, inte för att det inte är en bra och relevant bok för unga, för det är det verkligen, utan för att få vuxna läser böcker för unga och därmed når boken en mindre publik. Som vanligt är det också så att de som verkligen hade behövt lära känna Ahmed, Hamid och Zaher inte gör det varken i verkligheten eller i bokform. Det är synd.
Jag hoppas trots allt att Elin Perssons debutbok når många läsare och att fler inser att vi behöver göra fler för flyktingar i allmänhet och de unga i synnerhet. Både för att de behöver oss och för att vi faktiskt behöver dem. Jag känner till exempel ett helt gäng unga människor med rötterna i Afghanistan som snart är färdiga undersköterskor och snickare. Som redan arbetar extra i vården och i restaurangbranschen. Som fått mycket här i Sverige, men som redan börjar betala tillbaka. Debatten om dem behöver verkligen nyanseras och Elin Persson bidrar verkligen till det.