Kungsbacka Ultras var en titel jag fastnade för då jag bläddrade igenom katalogen för vårens böcker. Jag tänkte att den kanske handlade om fotboll och att det kändes oväntat och ganska intressant. Det visade sig dock att Johan Esperssons debut är så långt ifrån fotboll man kan komma och jag fick raskt skicka ännu ett mail till mina fotbollstokiga kusiner från en förort till Kungsbacka för att berätta att boken inte alls var den jag trodde.
Blev jag besviken? Lite inledningsvis, men jag fastnade snart för huvudpersonen Johan och hans försök att hitta meningen med livet i den trötta småstad som han helst vill lämna. Handlingen rör sig i Kungsbacka och tar en sväng till Fjärås. Villaorten Kullavik, som hans hemska klasskamrater och mina kusiner kommer ifrån, får vi bara höra om. Ibland drar han till Paris, men den sista nyårsresa vi får läsa om är ingen trevlig sådan. Det är den resa där Johan och hans kärlek slutligen bryter upp. De som varit tillsammans så länge och blivit viktiga delar av varandras liv. De är ultras som lever livet fullt ut.
Kungsbacka Ultras är en ärlig ungdomsskildring med allt som en sådan ska innehålla. Alkohol, fyllor, olycklig kärlek, tomhet och hopplöshet. En del känns gjort, men ibland glimrar det till och blir något speciellt. Det finns något i Esperssons berättelse som jag fastnar för och jag tycker om hur han skriver känslosamt, utan att det blir smörigt eller sentimentalt. Sedan är jag inte helt säker på vad jag tycker om greppet att byta rad istället för att sätta punkt. Det gör att texten liknar prosalyrik, men samtidigt blir det ibland lite hackigt.
Kristofer Andersson skriver i en krönika i Aftonbladet att han ser en tendens att skrivarskolor, med Biskops-Arnö som exempel, stöper författare i samma form och det händer utan tvekan att jag läser debutanter där jag tänker ”aha, skrivarskola” och småler lite åt den sparsmakade poetiska prosan och leken med skiljetecken. Det finns många, många sådana böcker just nu, liksom böcker som kan definieras som autofiktion. Trots att Esperssons debut är märkbart påverkad av tiden på Biskops-Arnö och ibland känns lite väl högtravande är hans bok relevant och läsvärd. Jag tycker dessutom alltid att det är extra roligt att läsa lokala författare och när Johan i boken flyttar till Göteborg för att studera litteraturvetenskap är det som att jag går vid hans sida. Nu hoppas jag bara att denna debut inte är den enda bok Espersson har inom sig utan att han fortsätter att skriva. Det här kan utvecklas till något riktigt bra om han på riktigt hittar sin icke-skrivarskolestil.