När hemma inte är bäst

Egentligen är det felaktigt att säga att vi står på randen till en ny flyktingkatatrof. Det handlar inte om något nytt, utan något vi blundat för. Gränsen mot Turkiet har varit stängd och de flyktingar som inte syns finns inte. Hur jag än försöker kan jag inte förstå hur det mitt i allt detta lidande kan bli mest synd om oss fria, trygga människor här i ett välfungerande land som tog emot många människor för några år sedan och sedan dess vänt dem ryggen.

”Fågeln valde flykten, vi valde den icke” inleder Stig Dagerman sin dikt från 1953 och konstaterar att det är lätt för den frie att neka andra samma frihet. Han ställer frågan ”Kan vi bli för många som vet vad frihet är?” och det självklara svaret borde vara nej. För att svara ja på den frågan måste en slags avhumanisering ha skett, för det är människor som flyr och vilka människor har inte rätt att leva i frihet? Hur kan vi som tar friheten för given bestämma att andra människor inte är värd den?

När politiker gör sitt bästa för att piska upp rädsla, demonisera de som flyr och påstå att Sverige är ett land som befinner sig i kris och dessutom är fullt är det inte konstigt att den tanken placeras i delar av befolkningen. Många lever långt ifrån de drabbade och luras att tro att det inte går att befinna sig i förorten utan skottsäker väst. Hur kan vi ha blivit ett land där sanningen är ointressant och ledaren för ett av de största partierna inte drar sig för att se människor i ögonen och säga ”kom inte hit, du är inte välkommen och inte värd att vara varken trygg eller fri”.

Dagerman beskriver flykten väl och gör tydligt att ingen väljer nöden. Vi borde lägga till att ingen heller förtjänar den. Vi som dragit en vinstlott i livets lotteri borde vara mer ödmjuka inför världens orättvisor än vad vår samtid kräver av oss att vara.

”No one leaves home unless home is the mouth of a shark” skriver den brittisksomaliska poeten Warsan Shire i dikten Home som tydliggör det självklara faktum att ingen lämnar allt för att dra till ett annat land utan orsak. Möjligen om det handlar om en språkresa eller utlandsstudier, men att kalla de som bott i flyktingläger för lycksökare i betydelsen att de inte har några asylskäl är bara osmakligt. Visst söker de lycka, men framför allt söker de trygghet. Shire skriver också:

you have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

Den som inte förstår att en förälder gör allt för sina barn och aldrig skulle riskera deras liv om det inte var absolut nödvändigt måste ha tappat både hjärta och hjärna. Att den som lever i en demokrati där få går hungriga, skolor inte bara för den som har pengar och skyddsnätet trots allt är mer stabilt än på de flesta håll, inte kan unna andra samma sorts liv är för mig så otroligt märkligt. Vad hände med medmänskligheten? Med anständigheten? Sverige varken kan, ska eller har tagit emot ”alla” flyktingar i världen. Tvärtom befinner sig de flesta människor på flykt väldigt långt härifrån. Det är inte heller så att vårt samhälle har kollapsat och definitivt inte så att Sverige är fullt.

För den som har svårt att sätta sig in i andra människors livssituation rekommenderar jag Om det var krig i Norden av Janne Teller. Någon borde skicka ett exemplar av den till Jimmie Åkesson och gärna ett till hans väljare också. Även Ulf Kristersson skulle må bra av perspektiv och många andra politiker med honom.