I Evvie Drake börjar om av Linda Holmes får vi följa den nyblivna änkan Evvie Drake som försöker bygga upp sitt liv igen. Hennes man var omtyckt läkare i det lilla samhället i Maine där hon bor, men att vara gift med honom var långt ifrån enkelt. I det stora huset finns minnena kvar och Evvie har otroligt dåligt samvete för att hon faktiskt inte sörjer sin man speciellt mycket. Vännen Andie är ett stöd, men inte ens för honom kan hon berätta allt. När han sedan träffar kärleken med stort K känner sig Evvie mer övergiven än någonsin.
Det är dock Andie som ser till att det händer något i hennes liv. Hon behöver nämligen en inneboende för att ha råd att behålla huset och Dean, kompis till Andie, flyttar in. Dean är en före detta basebollstjärna som fått problem med sin kastarm och helt plötsligt misslyckas helt. Ingen vet egentligen vad som är fel, men fel är det. Inte helt oväntat uppstår tycke mellan Evvie och Dean, men jag dras inte riktigt med i deras förhållande. De är två ganska distanserade personer och det gör mig frustrerad. Ge mig himlastormande kärlek istället för ältande karaktärer.
Jag skulle så väldigt gärna vilja tycka om Evvie Drake börjar om och vissa saker är verkligen fina. Det känns dock som att jag läst den här boken tusen gånger och det finns egentligen ingenting nyskapande alls i berättelsen om Evvie, Dean, Andie och de andra. Det handlar inte om att den är för förutsägbar, för det tillhör genren och det kan jag köpa. Däremot hade jag önskat mig något mer och det kan hända att det handlar mer om mig än om boken. Jag tror nämligen att jag förläst mig på liknande böcker för tillfället. Med det sagt är Linda Holmes debut trots allt välskriven och jag tror att den kan passa många. Karaktärerna är trevliga, miljön fin och berättelsen funkar. Många andra bloggare har dessutom hyllat unisont.
Känner igen det där att verkligen vilja tycka om boken, men att det inte riktigt är så.
Äntligen någon mer som inte ser den gigantiska storhet som alla andra verkar ha gjort. Jag kände mest ”jaha, nästa”.
Ja, okej, nu överdrev jag lite, det kanske inte är någon som talat om gigantisk storhet 😉 men du förstår vad jag menar.
Jag var inte heller så förtjust, hade förväntat mig nåt mycket bättre….
Det är en konst att skriva nyskapande i en genre med tydliga regler och det här var väl okej, men inte mer. Saknar t.ex. humor.