Det var i december som jag tog beslutet att byta radiokanal och också då som jag återupptäckte Hanna Hellquist. Jag hade glömt hur mycket jag älskat hennes krönikor och hur mycket jag uppskattar hennes ärlighet och mod. Inte sällan handlar de om kroppen och den fixering över den som representerar vår samtid.
I höstas berättade Hanna Hellquist om sitt alkoholmissbruk i Skavlan och vann Stora journalistpriset i kategorin årets röst. Ännu en gång pratade hon om något vi inte pratar om. Det som är så förbjudet att det måste döljas. Det är en av många anledningar till att jag beundrar henne.
Nu läser jag vidare i En tryckare på Blue Moon bar, lyssnar på P3 och gläds åt att det finns så modiga och brutalt ärliga kvinnor som Hanna Hellquist. Det är inte sällan svart och trasigt, men också vasst och relevant.
Foto: Mattias Alm
Pingback: Så avslutar vi dagen … – enligt O
Pingback: Tummen upp för Public Service – enligt O