På måndag är tanken att jag ska föreläsa om mellankrigstiden för mina elever i Historia 1b. Ni vet den där tiden mellan två världskrig som ingen som levde i den självklart benämnde som just mellankrigstiden, men som vi så här i efterhand inser är just det. Nu har jag behövt fundera över min planerade genomgång och det har med vår samtid att göra. Det är inte bara det att extrema och antidemokratiska krafter växer utan de senaste veckorna har världen mer och mer kommit att likna den som var för hundra år sedan. De hade spanska sjukan, vi har det nya coronaviruset. De hade hyperinflation, vi har en Riksbank som lånar ut 500 miljarder till staten. De hade börskraschen 1929, vi har en just precis nu. De hade ”det glada 20-talet”, vi verkar gå direkt till eländet utan att passera något glatt alls.
Men nu ska jag egentligen inte skriva om min historieundervisning utan istället om kultur som ligger i tiden. Sjukdom, extremism och elände alltså.
Decamerone av Giovanni Boccaccio gavs ut på 1350-talet och handlar om tio unga människor som flyr det pestdrabbade Florens och beger sig ut på landsbygden. Väl där börjar de berätta historier för varandra och dessa bildar det som kallas världens första novellsamling.
Även Tiden är inte än av Elin Boardy utspelar sig på den tid då digerdöden härjar i Europa. Den namnlösa huvudpersonen ger sig ut på en vandring genom Europa för att komma ifrån sjukdomen.
Blindheten av José Saramago är en av mina absoluta favoritböcker skriven av en Nobelpristagare. Där drabbas befolkningen i ett land av en sjukdom som gör alla blinda, eller i alla fall de flesta. Det blir snart tydligt hur illa människor kan bete sig när de tror att ingen ser.
Som pesten av Hanne-Vibeke Holst låter onekligen både intressant och aktuell. Den handlar om en läkare som arbetar med pandemibekämpning för WHO. En verklig motsvarighet till henne lär ha häcken full just nu.
I ungdomsboksserien av Sofia Nordin som ineds med En sekund i taget drabbas befolkningen av en febersjukdom som dödar i princip alla. Inledningssidorna är fruktansvärda och huvudpersonen Hedvig ser bland annat sin familj dö. För att överleva lämnar hon sitt hem och bosätter sig i en övergiven bondgård.
I am legend av Richard Matheson är en bok från 1954 som 2007 blev film med Will Smith i huvudrollen. Det är en postapokalyptisk berättelse när allt redan verkar kört och det är väl knappast ett förlopp vi hoppas på, men å andra sidan är det ju inte vampyrer eller zombier som hotar oss heller. Vad vi vet.
Ännu en klassiker som jag inte läst, men kanske borde läsa är Albert Camus Pesten som tydligen blivit en storsäljare så här i virustider. Det är alltså inte bara jag som får läsinspiration från det kaotiska läget i världen.
Däremot har jag läst Väggen av Marlen Haushofer från 1963 där en kvinna stängs in av en glasvägg och får klara sig själv i en jaktstuga med några djur som sällskap. Vad som hänt med alla andra människor är inte så viktigt, fokus ligger på att överleva.
Jag har varken läst eller lyssnat till Daniel Åbergs serier Virus och Smittad, som getts ut av Storytel. De ligger dock onekligen i tiden och kanske är det dags att göra ett försök nu. Däremot har jag lyssnat på Smitta av Jessica Schiefauer som är en del av P3 Serie. Spännande om en sjukdom som bara drabbar män och gör dem till fruktansvärda monster.
En bok som många behöver läsa just nu är Larmrapporten av Emma Frans med den fantastiska undertiteln ”Att skilja vetenskap från trams” vilket inte direkt ligger i tiden. Också det en koppling till mellankrigstiden och den propaganda som var stor då.
Jag kan verkligen tipsa om ”Sju dagar med familjen” av Francesca Hornak som handlar om en läkare som jobbat med den smittsamma ”Haaginfluensan” utomlands (har googlat och det är en påhittad sjukdom men har många likheter med ebola och ja, nu även corona) och nu kommer hem till Storbritannien. Där sätts hon i karantän och eftersom det är jul tillbringar hon den tillsammans med familjen bestående av en mamma, en pappa och de tre (?) vuxna systrarna. Alla sätts alltså i karantän och får inte lämna hemmet.
Jag läste den i julas och kopplade den då till den här lite klaustrofobiska känslan man kan få av att spendera julen med sin uppväxtfamilj, men nu påminner det ju kusligt mycket om coronautbrottet och hur många länder fått isolera sig hemma.
Det är en sådan där feelgoodroman med mycket svärta i som jag älskar. Den har en blurb av Marian Keyes på omslaget, och jag tyckte den var mycket i stil med hennes bästa böcker. Lästips! Inte nattsvart men ändå mörkt stundtals och relaterat till det vi upplever just nu. Har du haft lässvacka tror jag det kan vara en bra bok att komma igång med!
Just det, den har ju faktiskt läst och tyckt mycket om. Tack för påminnelsen.
Tack för intressanta tips!