En söndagssmakbit ur Alex Marwoods senaste

Det är söndag och jag har inte lust att göra någonting mer än att slappa, titta på tv-serier och kanske läsa lite. Det går lite trögt med läsningen den här månaden och jag har bara läst ut två böcker hittills i mars. Igår påbörjade jag dock Alex Marwoods senaste bok The Poison Garden, som just kommit i pocket och den verkar väldigt lovande. Jag tycker om Mrwoods spänningsroman som visserligen alltid handlar om brott, men är så mycket mer än en polisdeckare. Det finns poliser i The Poison Garden och det är dem vi träffar inledningsvis, därefter har Nita Bevan och hennes minst sagt påfrestande partner Martin Coles varit osynliga, men det är å andra sidan en bra bit kvar av boken. De får i uppdrag att åka till en gård där en domedagssekt bott i många år. Nu kommer en obehaglig stank ifrån gården och deras djur verkar inte blivit omskötta på länge.

Så här beskriver Nita Bevan sektens hus precis i början av boken:

The gateway is elegant, topped with pineapple finials. But someone has beaten out a message in metal letters and attached them in an arch over the top. She has to squint to read the words against the bright, grey sky. Everybody is a nobody, reads the outer layer; Everyone is someone, slightly smaller, inside. Not a good place, she thinks. It might have been once, but this is not a good place.

And then she sees the foot. Right there, in the gateway: bare, pointing upwards and black on the heel, the body to which it is attached is hidden by the wall. It is only eight inches long.

’Oh, God,’ she says. ’Are there children?’

None of us will be the same, by tomorrow, she thinks.

Det visar sig att många barn och alla vuxna utom en är döda och vi får följa den överlevande Romy som levt hela sitt liv i sekten som leds av Lucien Blake. Tidningarna är fulla av bilder på de döda och Romy får veta att hennes mamma och alla de andra i sekten egentligen heter något annat än de sagt och att de dessutom varit försvunna från sina tidigare liv under lång tid. En som känner igen Romys mamma är Sarah Byrne, som sedan hon var tio har trott att hennes syster Alison varit försvunnen för alltid, troligen död. Nu dyker bilder på henne upp överallt som en av medlemmarna i sekten. Dessutom tycker socialtjänsten att det är lämpligt att Sarah tar hand om systerns två yngre barn Eden och Ilo, båda födda i fångenskap och de uppmanar henne också att ta kontakt med  Romy som placerats på ett Halfway House. Vad som händer när de möts vet jag inte och inte heller vad som egentligen har hänt med de döda sektmedlemmarna. Det här kan bli en spännande läsning!

En smakebit på søndag arrangeras av norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Den här veckan är det Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Kika gärna in för fler boktips.