Filmen Som stjärnor i natten börjar på en bro, inte uppe i skolans klocktorn som boken. Theodore Finch är ute och joggar när han ser Violet Markey stå på kanten, redo att hoppa. Han går fram, hon ber honom gå, han klättrar upp och ställer sig bredvid henne på kanten.
Finch är något av ett freak i andras ögon. Han har blivit avstängd från skolan, tvingas gå till kuratorn en gång i veckan och försöker ljuga ihop att allt beror på att hans farmor dött. Fem gånger har han försökt med samma ursäkt. Om han klantar sig igen åker han ut och får ingen examen. Violet tillhör tvärtom de populära. Hon blir bjuden på de rätta festerna och har en cool pojkvän. Ändå är det inte konstigt att hon stod där på kanten av bron. Hon har nämligen mist sin syster och sedan dess har varken vänner eller pojkvän spelat någon roll.
När Finch och Violet får i uppdrag att göra ett projekt i geografi där de besöker och dokumenterar lokala sevärdheter i Indiana. Ett projekt som Violet verkligen inte vill göra då det innefattar att åka bil och hennes syster dog i en bilolycka på bron där Violet tänkte hoppa. Tur då att Finch är beredd att genomföra projektet utan inblandning av bilar.
Balansen mellan filmens Violet och Finch är en annan än den mellan bokens Violet och Finch. Att även Finch vill ta sitt liv är tydligt i boken, men inte i filmen. Där har han istället ett större övertag. Han är den som räddar Violet och tar henne till ”all the bright places” som boken heter på originalspråk. Alla speciella platser i Indiana, men också känslomässiga sådana.
Jag tycker om filmatiseringen av Som stjärnor i natten. Justice Smith är riktigt bra som Finch, även om han egentligen inte alls är som jag tänkt mig, men Elle Fanning är verkligen helt fantastisk som Violet. Inte heller hon är som min inre Violet, hon är bättre. Mer mänsklig och mycket lättare att tycka om. Tillsammans skapar de något som tillfälligt håller svärtan borta, men jag måste också varna för fulgråt.
Läs vad jag tyckte om boken Som stjärnor i natten när jag läste den. Spoiler alert: Jag älskade den. Och missa för allt i världen inte den intervju som jag och Fanny gjorde med Jennifer Niven på Bokmässan 2017 då hon höll på att skriva manus till filmen jag just sett. Spoiler alert: Hon var supertrevlig. Det var ett helt fantastiskt möte som jag flera år efteråt tänker på ibland och som jag kommer att bära med mig länge, länge.
Jag älskade också boken och har tänkt se filmen. Jag väntar bara på rätt tillfälle då jag känner för att fulgråta.
Tyckte ändå att den höll sig på rätt sida gränsen. Lågmält och fint, snarare än att trycka på alla knappar samtidigt. Samtidigt är det svårt att lära känna karaktärerna riktigt ordentligt i en film och då blir det också svårare att förstå deras beslut.