Inspirerad av Sincerely Johanna och hennes senaste video tänkte även jag skriva lite om genrer jag inte tycker om.
Johanna tar upp deckare och spänning som genrer hon inte läser, men det gör jag. Däremot börjar jag tröttna väldigt på allt för stereotypa poliser och många av de stora svenska deckarförfattarna går bort för att jag helt enkelt inte är intresserade av deras huvudpersoner. Det är också viktigt att det välskrivna böcker med en tydlig röd tråd och ett bra språk. Sedan är miljön viktig också och jag väljer bort i princip alla böcker som utspelar sig på ensliga små öar. Vad är det som är så himla bra med det?
Eftersom deckargenren verkligen exploderat och fortsätter att explodera om och om igen är det helt klart så att kvaliteten varierar och det gäller att leta fram guldkornen som definitivt finns.
Även när det gäller fantasy och sci-fi undviker jag det mesta. Speciellt high-fantasy med hundra miljoner karaktärer indelade i olika släkter (eller till och med olika sorters magiska varelser) och som har en massa kartor i inledningen. Här inser jag att jag kommer att få bistra kommentarer från flera bloggvänner som jag vet älskar just kartor. Men nej, det är ingenting för mig. Ska det vara släktträd och kartor så är det Per Anders Fogelströms Stadserie som gäller.
Jag gillar däremot dystopier mycket, speciellt politiska sådana som utspelar sig i en framtida värld där allt gått åt helvete. I speciellt ungdomsboksgenren finns det dock alldeles för många och för lika böcker som gjort att jag tappat intresset lite. Många försöker göra en ny Hungerspelen, men jag önskar mig helt nya och kreativa idéer.
Romance och feelgood som är för stereotyp och handlar om kvinnor som bara tänker på utseende, vikt och kläder går också bort. Väldigt många böcker i dessa genrer har en tendens att förminska kvinnor och göra dem till offer. Sådana böcker går fetbort. Däremot finns det en hel del böcker i genren också och helt klart feministiska sådana. Kalla mig gärna pryd, men jag klarar mig också utan allt för många sexscener. De ger mig helt ärligt absolut ingenting.
En genre som jag avskyr är en jag kallar ”medelålders män skriver tegelstenar om sig själva och stirrar så djupt in i naveln att de knappt hittar ut”. Knausgård, Lundell och en hel rad andra författare klarar jag mig bra utan. Ännu värre med självbiografier av män som inte ens kan skriva själva, men trots spökskrivare hävdar att de ger ut en självbiografi tar jag inte heller i med tång.
Över huvud taget har jag svårt för pladdriga tegelstenar eller sådana böcker som (med ett finare uttryck) kallas ”episka romaner” eller ”The Great American Novel” (för tegelstenar skrivs inte sällan av amerikaner, plus size meny och allt det där). Även här finns främst män representerade, men en och annan kvinna slinker igenom också. Jag orkar verkligen inte läsa megatjocka böcker om män som tror sig förändra världen.
Något som också är svårt är humor. Böcker som marknadsförs som roliga är sällan sådana som får mig att skratta. Jag får istället ångest av böcker som liknar Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men kan uppskatta Fredrik Backman, dock mer när han är allvarlig än när det blir för galet som i senaste boken Folk med ångest. Skrönor är också något jag avskyr och om en bok beskrivs som ”mustig” drar jag öronen åt mig. Däremot skrattar jag gott åt böcker av Jonas Karlsson och Erlend Loe. Absurt är min grej.
Vilka sorters böcker har du svårt för?
Photo by Skitterphoto from Pexels
Jag har rent generellt svårt för ”pratiga” böcker. Med detta menar jag böcker där orden staplas på varandra och jag har lust att skrika: ”Men redigera för h-e!”
Eftersom du är intresserad av dystopier vill jag gärna rekommendera Den andra sömnen av Robert Harris. Utgiven på Bookmark Förlag 2020.
Tack för tipset! Dags för mig att upptäcka Harris. Håller med om pratigheten och speciellt den sort som lätt hade kunnat redigerats bort. Vissa deckarförfattare hamnar i den fällan, som Elizabeth George där jag fick sluta läsa trots att jag gillade hennes huvudpersoner mycket.
Jag älskar ju Knausgård och Norén, men i övrigt säger jag +1 på det mesta av det du listar. Jag läser deckare, men inte så ofta längre och jag är sjukt kräsen. Det måste verkligen vara BRA skrivet.
En annan genre jag har svårt för är samtida romaner som ”saknar handling” och bra dramaturgi, som mer är sammanfogade scener. Tycker det är slappt och nonchalant. Tror att tex ”Karismasamhället” är en sån. Jag gissar eftersom jag inte orkade läsa mer än några sidor i den.
Ska erkänna att jag inte gett de där navelskådande gubbarna speciellt många chanser. Försökte med Min kamp, men gav upp ganska snabbt. Funderar däremot på att testa någon årstidsbok som verkar lite stramare.
Läser också färre spänningsromaner numera, men bra spänning är fortfarande riktigt bra läsning.
Håller dessutom med om böcker utan handling. Något som stör mig med många debutanter speciellt är att det ska vara så fåordigt och mystiskt att det nästan blir mer hål än innehåll. Jag gillar sparsmakat, men det finns en gräns.
Humor och feel good går fetbort.
Intressant! Vad föredrar du att läsa?
Vilket intressant inlägg att läsa! Jag personligen har svårt för självbiografier… Vet egentligen inte ens varför, men det är bara inte min grej alls. Annars har jag även ganska svårt för deckare, men börjar smått få upp ögonen för den genren nuförtiden. Funderar på att prova på det igen och se om smaken ändrats. 🙂
Håller helt med om självbiografier. Väldigt få som är bra. Har speciellt svårt för de som är helt kronologiska och börjar i barndomen. Detsamma gäller biografier.
Dansk TV har börjat sända en serie om hur kriminalförfattare arbetar när de skriver kriminalromaner. Först ut är Katrine Engberg och Tom Egeland https://www.dr.dk/drtv/serie/krimiforfattere_180003
Intressant! Tack för tips.
Pingback: Comedy Women in Print Prize – enligt O