Samlade verk av Lydia Sandgren

Som göteborgare ville jag självklart läsa vårens debutant Lydia Sandgrens mastodontverk Samlade verk. Kanske hade jag väntat tills i sommar om det inte hade varit så att vi läste den i min bokklubb Bokbubblarna, då en tegelsten inte är något som brukar gå ihop med lästorka. Nu ägnade jag påskhelgen åt att hänga med Martin, Gustav, Cecilia, Rakel och de andra, vilket var okej investerad tid, men jag är inte överväldigad om än väldigt glad att jag nu har läst en av årets givna snackisar. Vi kommer att höra mycket om Sandberg och hennes debut när litteraturåret 2020 ska sammanfattas.

Det jag tycker om med Sandgrens debut är miljöerna och karaktärsteckningarna. Hon lyckas levandegöra kanske främst Martin Berg, huvudpersonen som i vuxen ålder är förläggare, men alltid drömt om att bli författare. Även de andra karaktärerna är väl gestaltade och jag brydde mig om dem tillräckligt mycket för att ägna många timmar åt att lära känna dem. Jag är också väldigt glad över att någon bryr sig om Göteborg tillräckligt mycket för att låta staden vara en av huvudpersonerna i sin bok, för staden är inte bara gator och torg, utan en levande varelse som formar bokens karaktärer.

Vi får följa Martin i flera tider. I nuet är han ensamstående och närmar sig femtio. Hans dotter Rakel har flyttat hemifrån och studerar till psykolog. Sonen Elis bor fortfarande hemma i lägenheten på Djurgårdsgatan, men är inte direkt intresserad av att umgås med sin far. Det är nu femton år sedan hustrun och modern Cecilia lämnade dem. Ingen vet var hon är och nog har de lärt sig att leva hyfsat utan henne, men när hans gamle vän Gustav Becker, nu känd konstnär, ska ha en stor utställning i Göteborg fylls staden med porträtt som väcker minnen. Ett av Gustavs favoritmotiv var nämligen Cecilia Berg.

Det är när Martin började gymnasiet på Hvitfeldska i Göteborg som han för första gången träffar Gustav. De blir vänner och åker några år senare till Paris tillsammans. Även om jag som sagt tycker om att läsa om min hemstad är det faktiskt i Paris som berättelsen tar fart på riktigt.  Relationen mellan Martin och Gustav är intressant att följa. Från tonåringarnas vänskap som liknar en förälskelse, till en ännu stark, men väldigt sporadisk vänskap mellan vuxna män. En som drömmer om att bli författare och vars samlade verk fyller flera byrålådor och en som just fått sina utställda i sin hemstad. En som fångade sitt livs kärlek och sedan miste henne och en som inte riktigt verkar veta vad kärlek är.

Martin, Cecilia och Gustav bildade en annorlunda trojka. Att Martin och Cecilia var ett par hindrar inte att de är vänner alla tre. Kanske är det Cecilia jag tycker mest om, för trots att hon egentligen förblir en bifigur i bakgrunden är hon en karaktär som fastnar. Hennes påverkan på omgivningen är också stor både när hon finns med sina nära och kära och efter att hon försvunnit. Samlade verk är en roman om vänskap och om den stora kärleken som förlorades. Det är också en roman om en dotter som söker efter en mor och en man som försöker börja om. Det är en på många sätt imponerande debut, men det finns en sak som stör mig. Jag är nämligen inte alls förtjust i Lydia Sandgrens omständliga och ordrika sätt att skriva. Visst är det intressant med händelser och personer som beskrivs i detalj, men det hade räckt med några av Martins promenader i Göteborg och Paris för att fatta grejen. Nu blir det ibland väl många versioner av nästan samma sak. Med det sagt är det trots allt befriande med en debutant som skriver ut det som händer och vågar slösa med ord. Lite har jag tröttnat på debutanter som låter allt för mycket stanna mellan raderna och i den fällan går Sandberg definitivt inte. Samtidigt blir jag faktiskt lite besviken när 700 sidor ändå inte leder till ett vettigt slut. Å andra sidan finns det definitivt en öppning för en av de andra karaktärerna att berätta sin historia i nästa bok. Gärna Cecilia. Jag tyckte så mycket om Cecilia och är inte riktigt färdig med henne.

Samlade verk är utan tvekan en imponerande debut och jag är helt säker på att Sandgren kommer att tilldelas många priser och det förtjänar hon. Jag tycker om hennes bok, men är inte lika överväldigad som kritiker har varit. Däremot hoppas jag på fler verk av Sandgren och då gärna med ännu mer skärpa. Hennes beskrivning av kulturvärlden och några män i den är helt klart vass. Vi Bokbubblare som samtalade om boken igår var också överens om att det är ganska så fascinerande att en kvinna född 1987 kan skriva en så trovärdig bok om en tid då hon knappt var född och dessutom skildra män i femtioårsåldern på en väldigt trovärdigt sätt. En annan sak vi pratade om är hur ovanligt det är att läsa om en kvinna som lämnar sin familj, faktiskt också helt utan att författaren skuldbelägger henne. Ännu mer ovanligt är det att läsa om män som blivit lämnade och som uppfostrar sina barn själv. Visst finns det böcker om änkemän, men inte om de som blivit övergivna. Trots att det här är en riktig tegelsten som för flera av oss var både trögstartad och svårt att hinna läsa ut fanns det massor för Bokbubblarna att samtala kring.