Det var länge sedan jag såg en tv-serie som berörde mig så mycket som Normal people som just nu finns på svtplay. En serie baserad på Sally Rooneys bok med samma namn, som hon också varit med och skrivit manus till. Det märks att de viktiga detaljerna finns kvar och det som förändrats stör inte alls, utan känns helt logiskt. Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.
Vi möter dem första gången när de bor i det lilla samhället Sligo där de verkligen har olika status. Marianne tillhör de välbärgade och Connells mamma städar hemma hos henne, men i skolan är det han som räknas. När de inleder ett förhållande är det också han som främst vill hålla det hemligt. Trots att de är så rätt för varandra vågar de inte stå för det. Någonstans påverkar Marianne ändå Connells liv och får honom att våga drömma. Det är därför som han söker till Trinity i Dublin, istället för att studera vidare i Galway som sina polare, eller för den delen stanna i Sligo.
När de kommer till Dublin har deras maktförhållande förändrats. Nu är det Marianne som har status, en ny pojkvän och en massa vänner. Connell är istället den utomstående, men han tar sig steg för steg in i gemenskapen. Så blir de tillsammans, kommunicerar dåligt och glider isär. Som om de aldrig riktigt vågar älska fullt ut. Eller i alla fall inte tro på kärleken som trots allt finns där.
Seriens rollbesättning är verkligen riktigt bra. Det är inte bara Edgar-Jones och Mescal som gör en fint jobb. Jag tycker också väldigt mycket om Desmond Eastwood som spelar Niall, Connells kompis som han bor tillsammans med den första tiden i Dublin och Joanna, spelad av Eliot Salt, som är en av Mariannes Dublin-vänner. Faktiskt känns minsta lilla biroll genomtänkt, möjligen stör det mig lite att Sarah Greene som spelar Connells mamma Lorraine inte är mer än 12 år äldre än sin tänkte son. Hon är riktigt bra, men det blir ändå lite märkligt, ännu mer för att Mescal inte direkt ser yngre ut än han är. Men, det är en petitess och kanske det enda jag har att klaga på. Bra skådis, något ung för rollen.
Extra roligt är det att Lancelot Ncube känd från bland annat Kalifat dyker upp som en av Mariannes beundrare och senare pojkvän under hennes vistelse i Sverige. Ett svin ska det visa sig, för sådana dras Marianne till. För någon som likt henne känner sig värdelös verkar det lättare att träffa män som bekräftar och förstärker den känslan. Det finns så mycket svärta inom Marianne och jag tycker så väldigt mycket om hur Daisy Edgar-Jones gestaltar den. Självklart finns hela tiden en önskan från både hennes och Connells sida, för att inte tala om min, om att de ska bli tillsammans igen, men de gör allt så otroligt svårt och komplicerat. Det var smärtsamt att läsa om, men nästan ännu värre att se. Jag tänkte faktiskt inte på titeln så mycket när jag läste, men nu blir det så tydligt hur många av karaktärerna som verkligen kämpar för att framstå som normala människor, istället för att faktiskt våga tala om hur de mår och hur de skulle vilja vara.
Det är alltid läskigt när en bok som är bra ska filmatiseras eller göras till tv-serie. Normal people av Sally Rooney är en väldigt bra bok, men också en helt fantastisk tv-serie. Välgjord, vacker, smärtsam och befriande långsam. Är boken bättre? Helt ärligt vet jag inte. Jag vet bara att den tillsammans med tv-serien bildar en magisk helhet. Helt magisk.
Och musiken. Musiken, musiken, musiken.
Här kommer min åsikt efter att ha blivit besatt av boken och sett avs 1-7 av serien: jag tycker serien är jättejättebra, men att man i boken fattar mer varför de är så speciella ihop. I serien verkar det rätt mkt bero på sexet, men i boken är det sex + allt deras prat där de verkl hittar varandra. Inte alls lika mkt av detta prat i serien. Med det sagt, tycker alltså ändå om serien massor! Ska klämma de resterande avs när som helst.
Du har en poäng. Sexet får väldigt stor plats i serien, kanske för att visa det destruktiva som Marianne dras till när hon inte är med Connell. Tycker ändå att det, speciellt de sista avsnitten, blir tydligt varför de är så viktiga för varandra. Precis i början var det däremot svårare att förstå. Du har några känslosamma avsnitt framför dig! Kanske hjälper det också att jag faktiskt har lite suddiga minnen av boken och därför inte kan haka upp mig på detaljer som inte stämmer.