Smaken gör mig kluven

Jag läste Smaken av Muriel Barbery för en digital bokcirkel (som jag tyvärr inte lyckades delta i) och det är en bok jag tänkt läsa länge. Inledningsvis var jag väldigt tveksam, men till slut måste jag säga att jag tyckte om den. Vad jag förstår var det få av deltagarna i bokcirkeln som gjorde det.

Smaken är en samling berättelser som alla på något sätt kopplas till mat. Just att låta sinnesförnimmelser, i detta fallet smakupplevelser, få karaktärer att minnas saker är ett grepp jag tycker om. Det får mig att tänka på Marcel Prousts som genom lindblomste och madeleinekakor låter sin huvudperson förflytta sig till barndomen i Swanns värld, den första delen i mastodontverket På spaning efter den tid som flytt. I Smaken står Pierre Arthens i centrum. Han är en känd matkritiker och mat har alltid varit en stor del av hans liv. Nu ligger han för döden i sin lägenhet på 7 Rue de Grenelle där även Igelkottens elegans utspelar sig. Det är när jag inser det och när portvakten Renée får sitt kapitel som jag fastnar i Smaken på riktigt.

Vissa kapitel handlar om att Pierre Arthens berättar ett smakminne från sitt liv. Andra om hur människor kring honom ser på denne mäktige, men vad det verkar, riktigt otrevlige man. Det är i alla fall inga positiva hyllningsberättelser vi bjuds på. Jag gillar dock idén att låta korta minnesbilder från olika personer berätta om samma huvudkaraktär och att också få höra honom själv berätta om sitt liv. Det funkar inte riktigt helt ut, men vissa av berättelserna är fina. Något jag också tycker mycket om är hur Barbery återvänder till samma hus i Igelkottens elegans och även där nämner Pierre Arthens död i lägenheten på fjärde våningen. Nu blir jag lite sugen på att läsa om en av mina största favoritböcker någonsin, men det gör mig lite väl nervös, så jag vet faktiskt inte om jag vågar.