Där kräftorna sjunger av Delia Owens är en internationell succé och en snackis även här. Boken är till exempel en av de nominerade till Årets bok 2020. Förväntningarna var därför ganska höga och de uppfylldes inledningsvis. Grundberättelsen om flickan Kya som är uppvuxen utanför samhället i en dysfunktionell familj är verkligen fin. Som liten flicka ser hon syskonen lämna hemmet ett efter ett och när faderns misshandel blir för svår försvinner även mamman bort. Under några år försöker Kyas pappa leva ett bättre liv, men det dröjer inte många år innan hon är helt ensam. Människorna i det lilla närbelägna samhället kallar henne Träskflickan och ser henne som obehaglig och konstig. De enda som stöttar henne är Jumpin’ som äger en liten butik och hans fru Mabel. De ser till att Kya får mat i magen och nya kläder ibland genom att köpa musslor och rökt fisk från henne. Tate, en barndomsvän som nu blir hennes förtrogne och pojkvän är också viktig. De delar ett intresse för djur och natur och det är Tate som lär Kya läsa. Jag tycker väldigt mycket om skildringen av Kyas kamp för att överleva och hur hon lär sig med och mer om de djur och växter som finns runt henne.
Där kräftorna sjunger hade kunnat bli en fantastisk roman om Kya och hennes fascination för naturen hade fått stå i centrum. Nu blir det istället en tafflig mordhistoria och de två kärleksförhållanden Kya har, främst det med Chase som är den som hittas död i inledningen, är så gräsligt skildrade att Jean M Auel framstår som en författare värdig Nobelpriset. Beskrivningarna av Kyas utseende känns gammaldags och ganska sunkigt, något som förstör min läsupplevelse. Att boken avslutas med en epilog som är onödig och smörig gör inte saken bättre. Nu mår jag mest lite dåligt och förstår faktiskt inte alls hur alla kan hylla helt okritiskt. Det här är definitivt inte årets bok, möjligen hade jag tyckt det om jag läst den ungefär samtidigt som jag läste Grottbjörnens folk och alla andra mer eller mindre sliskiga böcker om utsatta kvinnor som hittar en mening med livet genom en man. Då var jag typ tolv, nu vill jag gärna slippa sådant.
Förundrad över alla lovord och översvallande recensioner av ”Där kräftorna sjunger”, började jag funderat på om det kanske var något fel på mig, som tycker boken är usel!
Därför var det så befriande att läsa ditt kritiska omdöme! Tack!
Det är skönt att inte vara ensam! Usel är kanske att ta i, men det är helt klart en intressant historia som slarvas bort helt. Tyckte om naturdelarna och hade önskat mig mer sådant och mindre pinsamma sexscener.
Pingback: Kan litteratursmak vara rätt eller fel? – enligt O