Svärmodern av Moa Herngren

Vilken obehaglig bok Svärmodern av Moa Herngren är. En berättelse som börjar i alla fall hyfsat bra, men sedan blir så obehaglig att jag nästan inte kan läsa vidare. Lågmält obehaglig och riktigt bra ska tilläggas. Herngren kan konsten att beskriva komplicerade relationer och hon bygger skickligt upp en stämning så hemsk att ingen kan förbli oberörd.

Svärmodern och huvudpersonen heter Åsa. En nu medelålders kvinna med en son som hon uppfostrat ensam sedan hans pappa Janne lämnat dem för en ny kvinna. Inte konstigt kanske att Åsa nu håller sonen Andreas nära trots att han blivit vuxen. Utan honom är hon helt ensam. Hela sitt liv har hon gjort allt för att han ska ha det bra och försökt kompensera för att hans pappa lämnat honom.

Eftersom Åsa är en omtänksam mamma låter hon Andreas och hans flickvän Josefin bo hos henne medan deras lägenhet genomgår ett stambyte. Det hon märker då är att hon inte är viktigast i sonens liv längre. Istället är det (självklart kan tyckas) Josefin som är nummer ett. Josefin som är dotter till en av Åsas närmaste väninnor, som hon känt i många år och alltid sett som en bortskämd unge. Andreas förra flickvän däremot, hon var trevlig och social. Så mycket bättre än Josefin. Det är inte det att Åsa vill vara elak, men hon tycker lite synd om Andreas och misstänker att Josefin bestämmer allt. Hon vill inte heller lägga sig i eller snoka, utan bara råkar gå in i deras rum och upptäcker en hemlighet. Sedan blir det bara så att hon avslöjar den. Absolut inte med mening. Det bara blir så.

Åsa får betala dyrt för de övertramp hon gör sig skyldig till och när Andreas bryter med henne är det som att livet tar slut. Det är inte bara det att hon mister sin son, hon förlorar även sin bästa vän som självklart står på sin dotters sida. Det är verkligen smärtsamt både för Åsa och för mig som läsare när hennes liv blir mindre och mindre meningsfullt. Utan sin familj är hon ingen och ett liv utan sonen känns så otroligt tom.

Moa Herngren beskriver själv Åsa och andra svärmödrar som missförstådd och menar att de flesta vill väl. Jag tror verkligen att det också gäller Åsa, men det blir ju så himla fel och hon kan verkligen inte låta bli att lägga sig i. Kanske är det så att det är lättare att klara av gränslöshet hos sin egen mamma än hos en svärmor. Det går inte att komma ifrån att relationen mellan ett barn och en mamma är speciell och jag kan verkligen förstå att svärdottern Josefin är mer bekväm med sin mamma än sin svärmor. Samtidigt blir Åsa verkligen orättvist behandlad och mycket handlar det om att Andreas är oförmögen att balansera deras relation. Det är allt eller inget som gäller för honom, något som slår tillbaka.