Om en pappa

Någonstans trodde jag att jag sörjt min pappa så mycket det senaste året då han försvunnit mer och mer, att själva döden inte skulle vara så svår att hantera. Jag hade fel.

Alzheimers är en vidrig sjukdom som förändrar en person till oigenkännlighet. De få böcker eller filmer som handlar om demens beskriver ofta någon som blir lite förvirrad och glömmer saker, men de beskriver inte lika ofta eller lika väl den frustration och ilska som det kan leda till. Pappa blev inte någon gullig och glömsk gubbe, utan någon som var arg över att ingen förstod honom och som bara ville ut och bort. Gärna till jobbet.

Så smittades han av covid-19 och de två första veckorna var ganska lugna. Sedan blev det snabbt sämre och han dog. Trots att jag trodde att jag var beredd går det aldrig att riktigt vara det. Min pappa blev en av de många som finns i de diagram över avlidna som Folkhälsomyndigheten redovisat på sina presskonferenser. En siffra i statistiken. I helgen hade DN ett stort reportage om människorna bakom siffrorna för att visa att de fanns, att de var verkliga och att de nu är saknade. Min pappa är en av de snart 5000 döda och mycket mer än en siffra i statistiken.

Om det finns något positivt med döden är det att min gamla, friska pappa får ta plats i minnet igen. Han som under sin sista tid var så arg och frustrerad på allt och alla, men aldrig var arg dessförinnan. Istället tror jag att de flesta som minns min pappa tänker på honom som en glad och positiv person. Allt gick att lösa och ingenting var någonsin ett problem. När pappa fyllde 70 skrev jag inlägget The Soundtrack of my dad och där finns mycket av den musik som pappa lyssnade på och som präglade min barndom.

Varför är det så få som visslar nu för tiden, frågar sig Göran Greider i en krönika i Aftonbladet och jag konstaterar att världen mist en hängiven visslare. När pappa kom hem efter jobbet och vi var ute och lekte hördes det på lång väg att han kom. Någon gång kom han hem lite småförbannad över att någon frågat honom om han käkat fågelfrön, men ilskan försvann snabbt och snart blev det ett stående skämt.

Idag begraver vi pappa och gravplatsen är en av de finaste jag sett. För mig är graven inte förknippad med den person som dött, men att det finns en plats att gå till är viktigt för många och pappas ligger fint vid Råda kyrka. När vi besökte kyrkan för några veckor sedan jag, mamma och min syster kände vi alla hur den luktade precis som de gamla, faluröda byggnaderna i Dalarna och det kändes bra. Även om pappa var en göteborgare som älskade Blåvitt var Moje i Gagnefs kommun en väldigt viktig plats. Det var där hans mamma, min farmor, växte upp och där hennes familj fanns och finns kvar.

Jag har funderat mycket över vad jag fått och ärvt av min pappa. En sak är hans syn på yrkeslivet. Du ska göra ett bra jobb och när det inte går att göra det ska du tala om det. Pappa älskade sitt arbete och var väldigt bra på det. En av hans chefer ringde till mamma och berättade om hur omtyckt pappa var som arbetsledare och hur många som ville jobba på de byggen som han ansvarade för. Det var också jobbet som fanns kvar när alzheimern tog allt annat. Pappa var väldigt frustrerad över att inte kunna gå till jobbet och levde på 90-talet då han höll på med ett av karriärens största jobb, nämligen att bygga om Nya Ullevi inför friidrotts-VM 1995. Under renoveringarna pågick Champions League och vi fick biljetter till de stora matcher som IFK Göteborg spelade mot Manchester United, Galatasaray och Barcelona. Att döttrarna skulle gå på fotboll var en självklarhet.

När vi träffade prästen inför begravningen tog jag upp det faktum att pappa, som i många avseenden var en klassisk 40-talist, alltid sagt till mig och min syster att vi kan bli vad vi vill och att vi ska kämpa för det. Kraven var ibland väldigt höga och att universitetsstudier var något som förväntades var tydligt om än inte alltid uttalat. Att gnälla eller klaga var liksom ingen idé, varken när det gällde honom eller mamma. Vi har fått hänga med på en massa och upplevt saker som få ha gjort. Även om gnäll inte accepterades minns jag med värme hur pappa tog med mig på en promenad runt halva Wien för att jag skulle få något annat än korv till lunch. Han var snäll och gjorde allt och lite till för att vi skulle ha det bra. Hans töser skulle ha de största hamburgarna och sedan skulle vi äta rejält, för vi visste inte när det blev tid att stanna nästa gång.

Jag hade aldrig varken vågat eller orkat dra med ungarna på bilresor genom Europa med stopp på mer eller mindre skumma platser, men mamma och pappa var inte rädda för någonting. Själv blev jag dock väldigt rädd när pappa förlorade humöret helt efter att några rätt packade unga sprungit nära vårt tält och nästan rivit det och han bestämde sig för att jaga iväg dem med yxa skrikandes ”piss off”. När han blev arg blev han nämligen riktigt förbannad. Mest av allt var han dock ganska obekymrad och jag hade önskat att jag hade ärvt lite mer av hans ”det-ordnar-sig-gen”.

Idag har jag ingen pappa. Med den tanken i huvudet har jag vaknat nästan varje morgon den senaste tiden. Idag har jag ingen pappa och inte imorgon heller eller någon annan dag. Det är något som är svårt att förstå.