För ett tag sedan dök journalisten Celia Svedhem upp i gruppen Bokbloggare på Facebook och frågade om någon av oss hade fått ta emot kommentarer från författare och/eller förlag kring det vi skrivit om en bok. Igår publicerades artikeln i GP med titeln Författarna som försöker hota och tysta är en skam och där finns flera exempel på helt orimliga ageranden. Värst måste det ändå vara att som Systrarna Boktokiga få en alternativ recension skickad till sig från författaren med uppmaning att publicera den istället för sin egen.
Sura mail eller kommentarer har många fått, även jag. Oftast tar jag det inte som annat än en ganska pinsam reaktion på mina åsikter som jag har all rätt att uttrycka utan att bli uppläxad och hånad. Sedan förstår jag verkligen att det är hårt att vara författare och läsa negativa ord om sin egen skapelse, speciellt om man är en författare som sällan eller aldrig recenserar i tidningar av ”riktiga” recensenter. Att gå på någon som skriver negativt om ens bok är bara dumt. Låt vara att skribenten i fråga fått ett recensionsexemplar, men ett sådant garanterar inte ett positivt omdöme. Ibland påpekar jag det till författare som själva skickar frågan om jag vill läsa och skriva om deras bok, speciellt om det är en författare som är förhållandevis okänd och därför kanske får lite uppmärksamhet för sin bok. Om jag inte tror att boken passar mig svarar jag istället nej, då jag inte vill riskera att hamna i en situation där jag behöver såga en författares bok.
Ibland känns det som att förlag är mest nöjda med en bild på bokens omslag, en kort kommentar eller en avskrift från baksidan och sedan helst ett högt betyg som gärna visas på ett sådant sätt att ingen kan missa det. Ren reklam alltså. Precis som Svedhem skriver i sin artikel tror jag nämligen att många, både författare och förlag, ser bokbloggare och kanske ännu mer bokstagrammare (är det ens ett ord) som reklampelare, snarare än recensenter att ta på allvar. Kanske är det också därför som bloggar med längre texter blir färre. Frågan är vad som är hönan och ägget. Jag har skrivit om just bristen på längre texter tidigare, så det ska inte bli ännu ett sådant inlägg igen, men ni vet vad jag tycker.
Kanske handlar det om att många blir så glada för recensionsexemplar att de inte har något emot att faktiskt fungera som reklampelare. Tidigare har vi bland bokbloggare diskuterat det här med att tacka för recensionsexemplar. Är det något man borde göra eller inte? Själv gör jag det i princip aldrig, utan är istället noga med att länka till förlagen som skickat böcker. Att tacka bekräftar egentligen bara synen att bokbloggare och de som skriver om böcker på sociala medier är just reklampelare och inte recensenter. Jag är inte formellt recensent och skulle inte heller kalla mig det, men jag har läst litteraturvetenskap, undervisar i svenska på gymnasienivå och läser massor. Det ger mig i alla fall vissa kunskaper om litteratur och inte minst en förmåga att skriva om det jag läst. Däremot har jag inte skrivit något skönlitterärt verk själv, men jag vet ärligt talat inte om det verkligen är en nackdel när det kommer till att skriva bra om böcker.
Har jag då fått några elaka mail eller kommentarer? Ganska få faktiskt och det var länge sedan. Jag har däremot fått mail från en författare som klagade över att texten om hens bok var för kort och att hen hade förväntat sig mer när jag nu fått en gratis bok. Någon gång har jag också fått höra att jag är för långsam och borde läsa och skriva snabbare, men där brukar ett mailsvar lösa det mesta. Det har dock fört med sig att jag mer sällan tackar ja till böcker av mer okända författare, då jag upplever att de är mer på och även om det är helt förståeligt får det mig att känna att läsningen och bloggandet blir ett tvång och något jag gör för att andra kräver det. Ingen trevlig känsla. Nu är jag en person som skakar av mig just kommentarer rätt lätt och mest skrattar lite åt den inte så klädsamma desperationen som de andas. Det är lätt att skriva något i stundens hetta, men det blir faktiskt bara dumt och visst finns det författare som är ökända bland oss bokbloggare. För mig har det dock inte gått så långt att jag slutat läsa böcker av en författare eller ett förlag. I alla fall inte på grund av mail eller kommentarer.
Ofta har jag istället fått trevlig respons, senast från en favoritförfattare som ville att jag skulle läsa hens senaste bok och var helt med på att jag självklart skulle skriva vad jag tyckte. Hen skrev att hen uppskattade att jag var ärlig, men aldrig elak i mina inlägg. Det är en bra utgångspunkt tycker jag och något jag försöker tänka på. Det är viktigt för mig att vara ärlig, men jag har inget behov av att trycka ner någon. Speciellt inte en svensk författare, som kanske läser det jag skriver. Ibland vill jag verkligen älska en bok för att författaren är så sympatisk, men så funkar det ju inte tyvärr. Samtidigt så skriver jag inte heller för att få ett tack. Jag skriver för att jag vill sätta ord på min läsupplevelse och för att minnas det jag läst. Extra bonus är det om jag kan få någon annan att läsa.
Annan rolig respons har jag fått från medarbetare på ett par mindre förlag som tycker om att jag försöker lyfta fram något mer än bara det som står på baksidan av boken och verkligen visar att jag läst. Det tycker jag faktiskt att jag är skyldig författaren och förlaget om jag fått en bok av dem, att oavsett vad jag tycker försöka lyfta fram saker som är bra eller kanske mindre bra och inte minst förklara varför jag tycker som jag gör. De som får längst texter är inte nödvändigtvis de böcker jag tycker bäst om, för ibland är det svårt att sätta ord på de känslor en bra bok väcker, men visst är det så att böcker jag inte tycker så mycket om inte heller får så mycket plats. Jag kan inte ljuga, men jag behöver inte heller ösa ur min frustration över en inte så bra läsning.
Något intressant som Svedhem tar upp i sin artikel är huruvida det är författaren eller läsaren som har tolkningsföreträde. När författaren släpper ifrån sig sin bok och den möter läsarna lämnar hen över åt andra att läsa, tolka, tycka och tänka kring texten. Att då som författare läxa upp en bloggare och förklara att denne inte förstått boken är riktigt märkligt. Återigen, jag förstår att det måste kännas svårt om en bok med karaktärer som man säkert älskar, inte får det mottagande man önskar, men om det är så viktigt att texten tolkas på ett visst sätt får man som författare vara tydligare på att skriva fram det i texten. Om en läsare tolkar texten ”fel” är det kanske inte automatiskt så att det är läsaren som är korkad och okunnig. Kanske är texten helt enkelt inte tillräckligt bra, eller så handlar det bara om att varje läsare faktiskt tolkar texter utifrån sina unika erfarenheter och att det är det som är så speciellt med läsning.
Photo by Ana Viegas on Unsplash
Jag skriver alltid ett tack om jag recenserar ett recex men jag vill att det ska framgå tydligt att det är det utifall att någon undrar över min partiskhet. Men numera tackar jag oerhört sällan ja till recex (förutom barn & ungdomslitteratur till Barnboksprat). Jag orkar inte med att ha ett krav på mig när jag läser liksom. Jag har däremot klarat mig ifrån arga kommentarer men lärde mig också rätt snabbt vilka böcker som inte passade mig. Jag publicerade tom en 2 år försenad recension och fick ändå bara tack och glada miner från författaren. 🙂
Såklart att läsaren har tolkningsföreträde. Jag blev irriterad en gång på jobbet när vi fick öva på att analysera ett konstverk. Sen när vi gjort det så sa de som höll i det ungefär att ”så här tyckte gubben X som skrivit en bok om det här och har den rätta tolkningen”. Bara det att konstnären levde inte ens längre när gubben X bestämde sig för vad som var den korrekta tolkningen. Sen må gubben X’s tolkning vara relevant och riktig för honom och han får lov att tycka så men han kan aldrig komma och säg att det var konstnärens avsikt med verket.
Så ja, jag tycker att vi som läsare har tolkningsföreträde men jag köper att författaren kanske inte menat det som vi uppfattat det. Men eftersom vår tolkning av texten beror på våra kunskaper och erfarenheter så kommer aldrig två människor att tolka en text likadant.
Jag tänker tvärtom att ett tack i bloggen blir lite konstigt, men visst händer det (oftast genom ett bild på Instagram) och jag tycker egentligen att det är rätt trevligt. Inte färdigtänkt som du märker. Något som hade varit intressant är om diskussioner kring innehåll hade kunnat göras på ett mer neutralt sätt, men förstår att det är svårt att inte bli känslomässigt engagerad som författare. Samtidigt är det ju intressant om någon tolkar ens text på ett helt annat sätt än en själv och kanske irriterar sig på karaktärer som man älskar. Det blir så tydligt om man bokcirklar att åsikter verkligen kan gå isär.
Intressant och bra skrivet inlägg. Det är intressanta frågor som lyfts fram de senaste dagarna genom artikeln och jag tror det är bra både att synliggöra och få chansen att reflektera kring detta. Jag tycker att det lite grann hänger ihop med utvecklingen som skett den senaste tiden, från längre bloggtexter till korta instagraminlägg där bilden är det viktigaste. Den förskjutningen gör det viktigare att reflektera över vem man recenserar för och vad man vill förmedla, liksom å andra sidan då vad författare och förlag förväntar sig att få.
Instagram verkar vara grejen just nu, men jag är helt ärligt rätt kass på att ta bilder och dessutom läser jag främst e-böcker som inte gör sig bra på bild. Fördelen med bloggar är att texterna finns kvar och är sökbara på ett helt annat sätt än i sociala medier, men å andra sidan tror jag att spridning av bilder gör många nyfikna och det kanske är det förlagen främst vill ha?! Ingen aning faktiskt. Det jag vet är att de som funderar på att köpa in böcker till skolor gärna läser längre texter och helst hade velat ha ännu mer info om hur de passar i undervisningen än vad jag oftast ger. Har dock samlat listor med åldersrekommendationer och de har rätt många klick varje dag. Kanske är det helt enkelt inte för förlagen som bloggar finns.
Där har du nog en poäng. Jag köper in böcker till biblioteket där jag jobbar och det är samma sak där, jag vill ju veta så mycket som möjligt om boken – både ris och ros – för att veta om det är värt att köpa in den. Dessutom läser jag ofta bloggar för att få boktips för att kunna rekommendera vidare till låntagare och pedagoger. Jag hinner själv inte läsa alla böcker och där blir välskrivna bokbloggar ett bra komplement. Men visst, för förlagens del är det förstås viktigt att synas mycket, vilket man kanske bäst gör på Instagram. Man kanske bara får inse att det finns olika målgrupper av läsare och att förlagen inte nödvändigtvis vill ha samma sak som läsarna. Eller författarna för den delen.
För mig känns det okej. Jag puttrar gärna på här! Faktiskt är det så att bloggen i år haft fler läsare än någon annan år sedan jag startade den 2010, så helt ute är det nog inte med bokbloggar utan det handlar kanske som du säger om att målgruppen är en annan.
Pingback: Lite om behandlingen av bokbloggare | Daniel Åberg