Vad gör en bok riktigt dålig?

I en artikel i DN avslöjar sju litteraturkritiker vad det är som gör vissa böcker riktigt usla. Teorin är att en bok kan vara bra på olika sätt, men att dåliga böcker är ganska lika. Lite som det där med lycka och olycka enligt Tolstoj, fast tvärtom då. De lyckade böckerna är lyckade på sitt sätt, men de mindre lyckade liknar varandra.

Sju kritiker presenterar sju dödssynder när det kommer till böcker och det fick mig självklart att fundera över vad jag själv anser vara dödssynder. Men först en utvärdering av de sju kardinalmisstagen enligt artikeln.

1. Bristande trovärdighet, där exempel som det oväntade arvet och det faktum att personer som avskyr varandra inte borde tillbringa flera veckors semester tillsammans. Jag kan hålla med om att det börjar bli rätt tråkigt med alla böcker om ensamma, olyckliga kvinnor som ärver ett hus och sedan hittar ett nytt och fantastiskt liv. Om jag läser en sådan bok handlar det dock oftast om en feelgoodbok och då vet jag vad jag kan förvänta mig, är helt på det klara med vad jag får och kan köpa det. När det gäller personerna som inte gillar varandra, men ändå befinner sig på samma plats kan det i många fall visst vara trovärdigt, speciellt om det handlar om släktingar som inte alltid kan välja bort varandras sällskap. Däremot kan det bli krystat om ingenting är det minsta harmoniskt. Det skulle funka i en pusseldeckare möjligen. Jag håller också med Annina Rabe om att brist på trovärdighet gällande detaljer och dialog är riktigt irriterande.
2. Korta meningar menar Mikaela Blomqvist är allt för vanligt förekommande i nutida prosa och därmed irriterande. Där kan jag hålla med till viss del och då gäller det specifikt allt för många ofullständiga meningar. Några sådana kan ge snygg effekt, men för många gör texter hackiga och utan flyt. Variation är som alltid bäst och jag kan uppskatta riktigt långa och komplicerade meningar. Det får inte gå till överdrift bara och bli för pretto, för det är också en dödssynd.
3. Ovidkommande miljöbeskrivningar är något Sara Meidell tycker illa om och jag håller verkligen med. Det är precis som hon skriver att blir långa miljöbeskrivningar som inte fyller någon annan funktion än att författaren ska visa att hen känner till miljön som beskrivs bara irriterande och får mig att börja skumläsa. Riktigt bra miljöbeskrivningar berättar om viktiga detaljer och levandegör på så sätt den värld som boken utspelar sig i. Som med allt annat kan det vara skillnaden mellan en fantastisk bok och en riktigt tråkig sådan.
4. Klyschor är ofta irriterande, det håller jag med om. Jesper Högström tar till exempel upp den övertydlige karaktären som ska vara samtida, hipp och provocerande och jag kan hålla med om att sådana karaktärer kan vara irriterande. Även här spelar dock bokens genre roll och jag kan köpa klichéer båda gällande miljö och karaktärer mer om det handlar om t.ex. en deckare eller en underhållningsroman. Ofta föredrar jag en kliché framför en karaktär som ska vara så långt ifrån en kliché att det nästan blir mer klichéartat. Som trenden med trasiga, kvinnliga poliser som dricker för mycket. Kanske nyskapande en gång, men ganska tråkigt nu. Det jag har svårast för är stereotyper som baseras på fördomar kring kön, sexualitet och ursprung. Det blir bara dumt.
5. En översympatisk huvudperson är väl egentligen en fortsättning på förra punkten då karaktärer inte blir speciellt intressanta om de är för endimensionella. En huvudperson som bara är fin, god och sympatisk är verkligen tråkig att läsa om. Värst är det med karaktärer som alltid är positiva och peppiga vad som än händer. Valerie Kyeyune Backström skriver om karaktärer som är mer som en tinderprofil än något annat och ja, sådana klarar jag mig verkligen utan. Jag har också svårt för ovidkommande beskrivningar av karaktärers utseende som bara handlar om att berätta hur perfekta de är. Usch!
6. Samtidssjukan kallar Emi-Simone Zawal det när författare skriver nästan journalistiskt och lyfter tydliga samtidsmarkörer för att skapa en känsla av aktualitet. Liksom de korta meningarna är den ganska sparsmakade autofiktiva prosan något som verkligen är signifikant för vår tid och liksom Zawal börjar jag bli lite trött på det.
7. Konstlad dialog är något Carl-Michael Edenborg stör sig på och det gör verkligen jag också. Det handlar dels om att alla karaktärer pratar likadant, vilket Edenborg tar upp, men också när dialogerna blir allt för skriftspråkliga och inte alls låter som något som går att sägas högt. Samtalen blir något annat än samtal. Det får å andra sidan inte gå för mycket åt andra hållet, när varje karaktär har ett nästan överdrivet personligt språk med en massa talspråkselement och svordomar som inte riktigt passar in. Då är det kanske snarare trovärdigheten som brister (se punkt 1) men klart är att det är svårt att skriva riktigt bra dialog och att en dålig dialog kan förstöra hela läsningen.

Mer då? På temat trovärdighet hamnar anakronismer. När karaktärer beter sig och talar på ett sätt som inte stämmer med tiden och platsen där boken utspelar sig. Lika illa blir det när författaren hittat ett par tidstypiska uttryck och överanvänder dem. Det är en hårfin balans mellan autenticitet och totalt fiasko.

Ännu mer trovärdighet och dialog och ett problem som främst finns i böcker där vuxna ska skriva som ungdomar. Många ungdomsboksförfattare är riktigt skickliga på detta, men alla som skriver om ungdomar lyckas inte. Då blir det skämskuddevarning.

Något som verkligen är svårt att skriva och som jag nästan aldrig uppskattar är sexscener. På en bra sexskildring går minst tjugo kassa som antingen är för fyllda med klyschor eller helt enkelt inte speciellt trovärdiga.

Sedan finns det något som stör ihjäl mig och som egentligen handlar mer om redaktörer än författare. Valerie Kyeyune Backström är inne på vikten av att döda sina älsklingar och väldigt ofta går det att stryka delar av böcker. I alla fall de som är tjockare än 300 sidor. Jag är helt allergisk mot böcker som tuggar om och blir provocerad av övertydlighet. Som läsare vill jag inte bli skriven på näsan. Någonting måste finnas mellan raderna.

Slutsatsen är att jag håller med om kritikernas sju punkter, mer eller mindre förvisso och att det som kan ställa till det rejält är för stereotypa karaktärer, sexism, kass dialog, ovidkommande beskrivningar av miljö, utseende eller sex och onödiga upprepningar och förklaringar.

Vad tycker du om dessa sju dödssynder? Finns det annat som kan få dig att lägga ifrån dig en bok?

Photo by Roman Synkevych on Unsplash