Stina Jackson har vunnit deckarpriser och bör därför skriva deckare, eller? I såväl debuten Silvervägen som uppföljaren Ödesmark cirkulerar handlingen förvisso om ett brott, men poliserna håller sig i bakgrunden och relationerna mellan de människor som boken handlar om är viktigare än något annat. Möjligen är miljön lika viktig.
I Ödesmark får vi följa med till den lilla byn utanför Arvidsjaur med samma namn. Där bor byns informelle ledare Vidar och hos honom dottern Liv och hennes tonårsson Simon. Det ryktas om att Vidar är rik som ett troll, men det syns verkligen inte på varken honom, hans hem eller sätt att leva. Trots att han är gammal och svag styr han i alla fall sin dotter och sitt barnbarn med järnhand. Liv har aldrig flyttat hemifrån och får knappt röra sig ens i Ödesmark utan sin pappa. Det är knappast av vänlighet som Vidar kör henne till sitt jobb varje dag. Egentligen är det svårt att förstå varför hon stannar, men i tillbakablickar förstår vi att hon försökt sig på ett eget liv, om än väldigt destruktivt, men inte hittat tryggheten någonstans.
I Ödesmark finns två småkriminella bröder som heter Gabriel och Liam. Gabriel är den drivande och Liam, som bor med sin dotter hemma hos sin mamma vill egentligen bara leva ett helt vanligt liv. Visst lockas han av drogerna ibland och de snabba pengar som Gabriel lockar med, men mest av allt vill han bara vara pappa och ha ett alldeles vanligt jobb. Kanske är det Liam jag tycker mest om i boken och hans kamp för att behålla sin lojalitet både till sin bror, sin mamma och sin dotter är smärtsam att följa. Gabriel har nämligen en plan. Han vill sno Vidars pengar och han behöver Liams hjälp.
Ödesmark skulle ha varit den svåra tvåan, men istället är det en uppföljare som är ännu bättre än den hyllade debuten. Miljön är tydligare, relationerna ännu mer klaustrofobiska och även om jag drabbades av Lelles jakt på sin dotter längs Silvervägen är berättelsen om Liv och hennes brist på just ett liv värt namnet ännu mer engagerande. Det gör ont att läsa om hennes kamp för att få någon slags kärlek och hur hon misslyckas gång på gång. Med två så här välskrivna böcker är Stina Jackson verkligen en stjärna som kan stiga hur högt som helst. Imponerande.
Tycker också att denna bok var riktigt bra. Dock gillade jag Silvervägen mer.
Instämmer. Tycker även att den var jämnare. Liams situation berörde mig också.
Så svårt att bryta med det förflutna om det är ens bror som styr.
Ett problem med denna boken är ju trovärdigheten, när polisen beslagtar vapen så borde de också kunna knyta dem till mördaren, men det ämnet lämnar bara författaren!
Sant! Reflekterade inte alls över det under läsningen dock.
Pingback: Årets bok 2020 – enligt O
Pingback: Där kräftorna sjunger är årets bok – enligt O