Solsken och parmesan

Solsken och parmesan, jo det är något att längta efter och det räcker att titta på omslaget av Emma Graves för att bli i alla fall lite gladare. Christoffer Holsts nya bok innehåller båda sakerna och dessutom en massa mat och vin, mer eller mindre trasiga relationer och en planerad resa till Italien. Huvudpersonen Rasmus är en före detta dansbandssångare som i satt livet på paus. Han har en alldeles för snäll syster som utan att protestera nämnvärt har låtit honom bo hos henne i flera år för att han ska komma över sitt ex. Snart är han en inventarie som växt ihop med soffan och det är hög tid att han tar tag i sitt liv. Visst är systern Carina av den vänligare sorten, men nu börjar även hon tycka att det är dags. Det är därför hon övertygar Rasmus att han ska följa med henne på en matlagningsresa till Toscana, trots att han inte alls är någon fena på matlagning. Hon behöver sällskap och han är skyldig henne minst en tjänst.

Hilda är kock på en förskola, men drömmer om att få använda sina kunskaper i matlagning på ett helt annat sätt. Resan till Toscana är en dröm som går i uppfyllelse och hon har sett fram emot det längre, länge. Kanske är det också hon som blir mest besviken när det på flygplatsen visar sig att resan inte kommer att bli av. Om Solsken och parmesan hade utspelat sig 2020 skulle det vara lätt att skylla på pandemin och hålla gästerna hemma. Nu är det istället ett nedbrunnet pensionat som gör att matresan till Toscana raskt förflyttas till det lite mindre exotiska Öregrund. Kursledaren Paula gör sitt bästa för att de få återstående deltagarna ska känna sig hemma och faktiskt är det ju så att maten ändå ska stå i centrum. Mycket mat blir det även i Öregrund.

Christoffer Holst tillhör de ganska få författare som verkligen kan skriva en trovärdig och dessutom väldigt rolig dialog. Jag småfnissar en hel del under läsningen och det är så himla skönt med en helt avslappnad och rapp dialog där det faktiskt känns som att karaktärerna pratar med varandra. Holsts styrka ligger just i karaktärerna och han låter dem visa både sina bra och dåliga sidor. Mest tycker jag om hur han får de ganska trasiga individerna att faktiskt hitta någon slags mening med livet, utan att det blir smörig självhjälpsbok av det hela. I dessa rätt deppiga pandemitider är det rätt skönt att både läsa om människor som lyckas hitta en gemenskap, men också att få ett bevis på att en inställd resa faktiskt kan leda till något ganska trevligt.

Solsken och parmesan är en perfekt bok att läsa när sommaren regnar bort och både solen och de varma kvällarna lyser med sin frånvaro. Det blir inte varmare ute, men väl i hjärtat och det räcker en lång väg. Jag tycker väldigt mycket om att läsa om kanske främst Rasmus och Hilda, men även de andra karaktärerna är trevliga bekantskaper. I slutet blir det lite för mycket extra allt, men det köper jag utan problem. När det är så här trevligt och charmigt kan det aldrig bli för mycket av det goda.