Jakthundarna

Jag hamnade i en deckarperiod och en av de böcker jag läste var Jørn Lier Horsts prisbelönta Jakthundarna. William Wisting är en favorit och det var trevligt att återse honom. Jag gillar också att få följa hans dotter Line, som är journalist och egentligen lägger sig i för mycket, men är intressant nog att komma undan med det. Det är dock ett beteende som inte får gå till överdrift, då det är en typisk sak som kan få mig att släppa en serie. Även Wistings buttra personlighet och det faktum att han går mer och mer över gränsen är ett litet orosmoln, men än så länge följer jag honom gärna.

Jakthundarna tilldelades det nordiska priset Glasnyckeln 2013 och var också den första boken i serien som översattes, trots att det egentligen är bok nummer åtta om Wisting. Den hade nog kunnat funka som en förstabok, men jag har (som vanligt) valt att läsa böckerna i ordning, trots att det betyder att jag ligger några böcker efter. Ett gammalt fall dyker upp på nytt och Wisting anklagas för att ha fabricerat bevis i en mordutredning 17 år tidigare. Detta leder till en avstängning, men med Lines hjälp försöker han komma fram till vem som egentligen fuskat med bevisen. Samtidigt försvinner en ung kvinna och en äldre man hittas brutalt mördad. Självklart hör allt ihop och de olika trådarna knyts ihop riktigt bra.

Jakthundarna är en habil deckare, men det märks att den har några år på nacken. Kanske har för många skrivit böcker som liknar Horsts, eller så är det här helt enkelt inte någon speciellt unik kriminalroman. Jag släpper inte Wisting ännu, men jag är inte heller överväldigad.