Ocean Vuong låter i sin romandebut En stund var vi vackra på jorden en son skriva ett brev till sin mamma. Han är född i landet där de bor. Hon är en invandrare. En som inte riktigt passar in och som inte vet hur hon ska göra. Han borde veta hur, men inte heller han lyckas riktigt bli en del av sitt land. Kanske handlar det om att han inte är som alla andra. Att han förälskar sig i Troy och inte riktigt vet hur han ska hantera det. Tillsammans upplever de någon slags kärlek och någon slags lycka, eller i alla fall tillhörighet.
Little Dog, som sonen heter, lever i en värld där våldet är ständigt närvarande. Fadern finns inte längre i hans liv, utan modern och mostern Lan utgör det lilla matriarkat som är hans familj. De som levt och fortfarande lever i skuggan av det krig som deras nuvarande landsmän utsatte det gamla hemlandet för. Berättelsen om kriget tillför en extra spänning och en extra dimension i en bok som är otroligt vacker och välskriven, men där känslorna tycks hålla sig på ytan. Jag tycker om En stund är vi vackra på jorden, men den drabbade mig inte så hårt som jag tänkte att den skulle. Oavsett är Ocean Vuong en författare att räkna med. Hans poetiska språk är fantastiskt och det står klart att han har mycket viktigt att berätta. Lite påminner han om författare som Abdellah Taïa och Nina Bouraoui. Vuongs bok är alltså både välskriven och relevant, men jag hade väntat mig en solklar femma, vilket jag inte riktigt fick på grund av distansen mellan mig och texten som inte lät sig överbryggas.
fin inblick i en värld som ganska obekant
Det håller jag med om!