Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Sällan har jag blivit så berörd som när jag läste Patrik Lundbergs text om sin mamma med titeln Historien om mammas lidande bär många namn som publicerades i Expressen, 14 april 2019. Texten är en replik, eller kanske snarare ett tillägg, till Édouard Louis bok Vem dödade min far och Lundberg beskriver sin mors hårda och allt för korta liv. I årets sommarprogram försökte Lundberg ytterligare hitta förklaringar till varför det blev som det blev och resultatet blev ett gripande och allvarstyngt program som belyser det faktum att lågutbildade kvinnors liv ofta tar slut i förtid. Med Fjärilsvägen lägger Patrik Lundberg fler bitar i det pussel som var hans mammas liv och försöker förstå varför det gick som det gick. Det handlar inte bra om det faktum att modern slets ut och dog i förtid, utan också om den distans som skapades mellan henne och hennes barn. Speciellt Patrik själv hade svårt att umgås med sin mamma de sista åren och det går en tråd av skuld och skam genom boken.

Birgitta Lundbergs liv började på många sätt ganska bra. Hon går visserligen bara åtta år i skolan, men därefter på husmorsskola och slutligen får hon ett kontorsjobb. När man och barn läggs till ekvationen är det fortsatt ett ganska bra liv hon lever. Patrik Lundberg var en del av det livet och försöker att beskriva det som en utomstående, men samtidigt som ett barn som nu blivit vuxen och försöker förstå. Ibland glimrar det verkligen till, men andra stunder blir det svårt att skylla på de två rollerna. Barnet och författaren är samma person och det gör distansen omöjlig.

Mitt liv liknar inte Patrik Lundbergs. Jag är uppvuxen med en mamma och en pappa som var närvarande, mamma mer än pappa förvisso som jobbade jämt, men de fanns ändå alltid där. Vi var nog en ganska klassisk medelklassfamilj, som inte hade massor, men inte heller behövde spara in på det viktigaste. Att jag och min syster skulle gå på gymnasiet och sedan studera vidare var givet, främst var det pappa som drömt om att få gå på Chalmers, som pushade oss. När jag läser Annas inlägg om boken sätter hon dock ord på en del tankar som väcktes under läsningen. Det handlar främst om klass som förklaringsmodell. Jag håller med henne om att boken berättar mer än så. Den berättar om en kvinna som skapar sig ett liv tillsammans med sin man i ett Sverige där socialdemokraternas politik gör det möjligt att skapa sig ett stabilt liv utan någon högre utbildning. De har huset på Fjärilsvägen och de adopterar två barn. Förändringen verkar komma när pappan lämnar familjen och någon uppgörelse med honom gör Lundberg aldrig.

Kanske är det fel att lägga skulden på en individ, men att vi accepterar att pappor försvinner ur sina barns liv är något som måste problematiseras. Nu tror jag inte att Birgitta Lundberg hade fått en fantastiskt liv om äktenskapet bara hade fungerat, men ett större ekonomiskt stöd och en annan förälder att dela barnens uppfostran med hade mest troligt ändå underlättat hennes vardag. Nu offrar hon istället allt och sliter ut sig för att ge sina barn en bra uppväxt och när de är redo att lämna boet så försvinner de. Där finns förvisso klassperspektivet, både i hur Birgittas liv varit och hur hennes barns liv blir. När hennes kropp inte längre orkar, när piller och alkohol dövar sorg och smärta och när en ny man träder in i hennes liv och förstör det totalt spelar klass självklart roll, men också avsaknaden av jämställdhet. Även idag finns kvinnor som Birgitta som lämnas ensamma med sina barn och kämpar livet ur sig för att hålla ihop vardagen och ge dem någon slags vettig barndom. Om kvinnan i fråga har ett av de många kvinnoyrken som samhället behöver, men inte värderar, blir resultatet troligen att hon måste vända på varje krona och helt bortse från sina egna behov för att istället fokusera på barnen. Det handlar om klass, men också om kön och en mansroll som borde vara utraderad.

Fjärilsvägen är utan tvekan en viktig bok. En välskriven bok av någon som inte bara är en klassresenär som skriver om sin uppväxt, utan en mycket begåvad författare som försöker lyfta de orättvisor som finns i samhället. Skillnaderna mellan det Sverige som var och det som är skildras också genom 90-talets finanskris som sänkte många. Någonstans därefter började det sociala skyddsnätet att krackelera och sjuka som utförsäkrats blev en ny underklassen som samhället inte vill låtsas om. Även om perspektivet vacklar ibland är jag glad över att Lundberg berättar Birgittas historia som ger henne och alla andra Birgittor ett ansikte.