Jag borde sagt det först

När Fias man Kristian kläcker ur sig att han vill skiljas är det bara en tanke som snurrar i hennes huvud. Hon borde sagt det först. Varför är det hennes ointresserade make, som tillbringar all tid i sin studio i källaren, som till slut vågar uttala orden hon tänkt säga så länge? Trots att hon inte längre älskar Kristian, frågan är om hon ens tycker om honom, innebär familjelivet en trygghet som hon inte vågar lämna.

Det står ganska snart klart är det är Fia som är projektledaren i familjen. När hon och Kristian träffades var han en hyfsat känd musiker med en lovande karriär. Hon var lite yngre och drömde om att bli konstnär. Tillsammans skulle de leva ett kreativt och annorlunda liv. Ändå sitter de här i en stor villa, med två barn och Fia har ett heltidsjobb på en reklambyrå. Inte det liv Fia tänkt sig, men alternativet är inte heller så lockande. En skilsmässa betyder nämligen att hon måste flytta från sitt älskade hus som hon renoverat tillsammans med sin pappa.

Jag borde sagt det först är Annika Walls första roman och den är verkligen fantastisk. Jag älskar hur jag såväl asgarvar som gråter, när berättelsen om ett ganska misslyckat äktenskap rullas ut. Jag lider med Fia som verkligen gjort allt, men ändå blir lämnad, samtidigt som jag blir rätt förbannad på henne för att hon nöjt sig med så lite. Kristian blir jag mest provocerad av. Han sitter där i sin studio och drömmer om en solokarriär som en annan tonåring, samtidigt som hans fru jobbar heltid och sköter allt i hemmet. Möjligen kan han tänka sig att pallra sig till köket och äta den framdukade middagen, men det är knappt. Att han då har mage att kritisera Fia för att hon gett upp sin dröm och börjat jobba på en reklambyrå är så lågt att jag inte vet vad jag hade gjort om han funnits i min närhet. Aldrig har en mansbebis skildrats så levande i en roman och som en sann sådan är Kristian inte alls medveten om hur lite han gör.

Vikten av en perfekt fasad och en putsad yta är central för Fia och får hon bara bo kvar i sitt hus som hon fyllt med loppisfynd och Lisa Larsson-figurer är hon tillräckligt lycklig. Vad nu lycka är. Nu har jag inte tänkt skilja mig, men förändringen av livets mer materiella delar hade troligen skrämt mig mest också. Att behöva flytta, dela på barnen, bli av med saker som känns som mina men inte är det. För att inte tala om alla personer som egentligen också tillhör den andre. Även om Fia inte alls är speciellt intresserad av att ha Kristian kvar kan hon stå ut med honom för att få vara kvar i sitt trygga hus. Wall skildrar separationens alla känslor och hon gör det så ärligt och så bra. Jag lever mig verkligen in i Fias liv och hennes ibland ganska märkliga sätt att hantera livets förändringar. Slutet får mig att hoppas på fler böcker, då jag väldigt gärna återser Fia.