Release för Övervintra

Övervintra är Therese Widenfjords debut och igår höll hon release på fina Majornas Böcker och Kaffe. När jag bodde i Majorna innehöll lokalen en barnklädesaffär, men en kombinerad bokhandel och café är ju så mycket bättre. Många av böckerna var placerade på ett mycket inbjudande sätt med omslaget frotat och jag hade lätt kunna köpa en hel hög. Nu kom jag istället hem med ett signerat exemplar av kvällens huvudbok och dessutom en kortlek med historiska kvinnor.

Therese berättar om hur diktsamlingen Övervintra kom till och att hon egentligen hade planerat att debutera med en helt annan bok. Efter att ha gått på skrivarskola i Skurup började Therese skriva på det hon hade tänkt skulle bli hennes debutroman. Skrivandet gick bra och hon skrev varje dag. Hennes företag var ganska nystartat och hon arbetade som redaktör, men en halvtimme om dagen ägnade hon år sin egen bok. Det var en tun höst då hon drabbades av infektion efter infektion och dessutom började få en hel del märkliga fysiska åkommor. Med facit i hand borde hon ha bromsat, men istället pressade hon sig själv lite till och lite till. Tröttheten tog över henne och hon kunde knappt gå några hundra meter utan att behöva vila. När livet förändrades radikalt på ett personligt plan gick hon och lade sig en kväll och morgonen därpå kom hon bokstavligen inte ur sängen. Ingen läkare ville riktigt lyssna på henne, utan hon uppmanades bara att vila lite och gå långa promenader. Detta trots att hon mådde så dåligt att hon behövde flytta hem till sin pappa. Det var december och i pappans hus nära havet, mitt ute i ingenstans gjorde hon inte mycket mer än att sitta framför brasan. Allt hon minns är mörker och hur hon är en del av det. Om detta handlar de första dikterna i Övervintra.

En lycklig slump, eller kanske ödet, gör att hon får chansen att hyra en liten stuga i närheten av pappans hus. Ett litet hus precis vid havet. Egentligen vore det perfekt om inte ångesten hade tagit henne i sitt grepp. Ångesten som tog formen av skog, vilket också beskrivs i flera av dikterna. När Therese läser dikter om sin ångest är orden så övertygande att ångesten börjar riva i mig. Det är då jag tar fram min skrivbok, sätter mig på huk en stund och skriver ner det hon säger. Ord på ett papper som gör att fokuset förflyttas från ångesten till det faktum att jag faktiskt vill kunna minnas och sedan skriva det här inlägget. ”I skogen om natten” så inleds en av de dikter Therese läser för oss och så snart jag läst hela hennes diktsamling kommer jag att återkomma till den och andra dikter.

Ångesten är så stark att vård krävs och om denna period finns också dikter som beskriver smärtan att inte kunna leva eller i alla fall inte kunna se hur livet ska kunna vända åter. Efteråt återvänder hon till det lilla huset vid havet och blir för första gången tagen på allvar av en läkare och sjukskriven. Nu mår hon lite bättre och kan klara sig själv. Hon vågar vara själv. Sitter i sin gungstol och blickar ut över havet. Går en kort promenad och lyckas hitta små, små saker som är bra. Hon håller hårt i dem, känner någon slags lycka och är rädd att den ska försvinna.

I maj går hyrestiden ur och meningen är att Therese ska flytta tillbaka till Lund och fortsätta sitt gamla liv. Det går inte alls och istället vänder hon åter till havet, men till en annan stuga på en annan plats. Det är genom en terapeuts råd att skriva ner sina tankar och sedan lyssna på det hon skriver, som får henne att inse att hon måste lämna Lund. Ännu en vinter tillbringar hon nära havet och naturens kravlöshet är precis vad hon behöver för att läka.

Dikter som väcker starka känslor kräver tid att läsa och bearbeta. Jag hoppas hitta sådan tid snart och då ägna den åt att läsa Övervintra.