Ungdomars läsning diskuteras ofta och den senaste tiden har det främst handlar om att läsning kanske inte bara ska vara lustfyllt, utan att ungdomar måste tvingas att läsa mer eftersom det är bra för dem. Som lärare i svenska håller jag med om att läsning är kanske det viktigaste att fokusera på i skolan och jag hade gärna sett att det gjorts lässatsningar genom hela grundskolan och även på gymnasiet. Dessutom i fler ämnen än just svenska.
Visst tvingar jag mina elever att läsa och läsningen är central i min undervisning, men jag tror inte på läsning som endast ska göras hemma, utan vill att den ska ingå i ett sammanhang som utgår ifrån klassrummet och undervisningen. Vi behöver också göra läsning till norm och därför fylla världen med boktipsare.
Idag inleds Bokmässan och seminarier går att se via Bokmässan Play. Ett av dem spelades in i Stockholm och leddes av Bengt Westerberg, före detta partiledare för Liberalerna när partiet hette Folkpartiet och var socialliberalt. Westerberg var också Läsrörelsens förste ordförande. Organisationen startades år 2000 och då gjordes ett samtal med de dåvarande partiledarna. Tjugo år senare är det dags igen.
Alla partiledare utom Stefan Löfven fanns med. Han ersattes av Mikael Damberg. Synd, då Löfven var en av de få partiledare som uttryckte ett ”riktigt” litteraturintresse (och inte bara ett slentrianmässigt hyllande av Astrid Lindgren) när DN 2018 gjorde en serie om partiledarnas kulturvanor. De andra var Jonas Sjöstedt och Ulf Kristersson. Några av partiledarna har bytts ut sedan dess och jag var nyfiken på deras läsvanor.
Varje medverkande har fått i uppdrag att tipsa om en skönlitterär bok och en fackbok som de tycker att alla ska läsa.
De skönlitterära är först ut och två av partiledarna har valt klassiker.
Ebba Busch rekommenderar Kallocain av Karin Boye och vill att vi ska läsa den eftersom den fortfarande är relevant. Relationen kring andra människor och till staten är något hon lyfter fram. Som exempel på länder som går åt fel håll ger hon Belarus, men också Polen och Ungern.
Jimmie Åkessons val är Per Anders Fogelströms stadserie, som också är en av mina favoriter. Han visar ett oväntat socialt pathos som jag hade önskat syntes mer i hans politik. Drömmen om folkhemmet är väl kanske ändå central om än inte primärt ur ett arbetarperspektiv.
Jag blev också påmind om en bok som jag tänkt läsa länge, nämligen Amor Towles En gentleman i Moskva, som är Mikael Dambergs tips. Barack Obama lyfte fram den som en av sina favoriter, berättar Westerberg och valet som Damberg gör visar på en levande läsning. Inget ont om klassiker, absolut inte, men det är trevligt med aktivt läsande politiker. Däremot läste han inte alls som barn och lyfter att det aldrig är för sent att blir en läsare. Nu läser han för att slappna av. Damberg berättar om att han har en ”rysk period” just nu och läser mycket om landets historia. Towles bok ger en ”populärversion” av historien menar han och rekommenderar den trots ett sämre parti i mitten.
Nyamko Sabuni har egentligen inte valt någon skönlitterär bok, utan istället den självbiografiska Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Hon fascineras över att människor kan leva så isolerat i nutid. Westover är nämligen född 1986. Även denna en av Barack Obamas favoriter.
Per Bolund tipsar, inte så oväntat, om Binas historia av Maja Lunde då han fascineras av människans relation till naturen. Vad händer med ett samhälle när naturen inte längre levererar det som vi behöver för att få mat på tallriken. Westerberg frågar om de tre perspektiven och Bolund lyfter att de tre perspektiven ger olika berättelser om naturen och hur människan använder den och i förlängningen förstör den.
Jonas Sjöstedt rekommenderar Bränn alla mina brev av Alex Schulman, som ju är en bok som rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion. Skildringen av en dysfunktionell familj bli också en förklaring till hur han själv blivit som han är. Jag håller med om att det är en mycket läsvärd bok.
Annie Lööf är den enda som har valt en deckare och det är Caroline Engvalls Ärren vi bär, som handlar om verkliga rättsfall placerade i en skönlitterär bok. Jag kan hålla med Lööf om att det är ett bra sätt att sprida viktiga frågor. Jag har inte läst, men den låter onekligen spännande och visst är det viktigt att skönlitteratur lyfter relevanta ämnen som fler borde få kunskap om.
Ulf Kristersson har valt Gui Minhais diktsamling Jag ritar en dörr på väggen med fingret. Ännu ett spännande val. Egentligen läser Kristersson främst romaner, berättar han, men den här boken med dikter av den fängslade poeten som smugglats ut, berörde honom. Det är ett människoöde som fler borde engagera sig i, säger han. Jonas Sjöstedt flikar in att han också tycker mycket om boken och lyfter det faktum att litteraturen har makt och att Minhai som förläggare straffas på grund av detta.
Övergången mellan skönlitteratur och fakta går via Dambergs andra val som är Kirke av Madeline Miller, som Westerberg påpekar egentligen inte är en fackbok. Valet beror på att Damberg inte läser facklitteratur. Kirke är världshistoriens första häxa och Damberg lyfter berättelsens annorlunda perspektiv. Dessutom är det allmänbildande att lära sig mer om de grekiska gudasagorna.
Om man läser Svälten av Magnus Västerbro inser man att livet i Sverige inte var bättre förr, påpekar Westerberg och lämnar över till Bohlund som valt den här boken. Han talar om den ödmjukhet som väcks inför det faktum att vår välfärd inte kan eller ska tas för given. Samhället såg helt annorlunda ut på 1860-talet och det kommer att förändras i framtiden.
Annie Lööf har valt en av mina favoriter, nämligen Ett jävla solsken av Fatima Bremmer om Ester Blenda Nordström. Vi har varit så dåliga på att lyfta våra feminister, säger Lööf och visst håller jag med om det. När man läser om Nordström blir det tydligt att det inte handlar om att kvinnor inte gjorde spännande och viktiga saker. Trots att hon alltid varit bokläsare och dessutom en person som varit engagerad i jämställdhet visste hon väldigt lite om henne. Det har hon ändrat på nu.
Jonas Sjöstedt lyfter en annan Augustpristagare, nämligen Ålevangeliet av Patrik Svensson och visst är det en bok som borde läsas, men jag har verkligen inte lyckats ännu. En bildningsbok kallar Westerberg den. Även Damberg har läst och tycker mycket om både delarna om ålen och om relationen mellan far och son. Westerberg lyfter också det faktum att ålen levt väldigt mycket längre på jorden än vi människor, men nu är utrotningshotad mycket på grund av klimatförändringar.
Ulf Kristersson har valt en bok som ligger i tiden, nämligen Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. En bok mitt i samtidsdebatten, men den är inte ”bara” ett debattinlägg. Dessutom pratades det väldigt lite om boken precis när den kom, påpekar Kristersson, utanJag håller med om att det är en bra och balanserad bok och trots att jag inte var helt övertygad precis efter läsningen har jag tänkt på den väldigt mycket efter läsningen.
Även Jimmie Åkesson är inne lite på samma tema och har valt Gangstervåld: Den nya brottsligheten av Fredrik Kärrholm. Den släpptes i början av månaden. Är det för att han tycker som Sverigedemokraterna?, undrar Westerberg, men det menar Åkesson att han inte håller med om allt, främst för att Kärrholm enligt honom är för liberal. Kanske håller de med varandra i sak, funderar Åkesson, om än inte ideologiskt. Hur många ska vi sätta i fängelse är en fråga som diskuteras.
Nyamko Sabuni har valt Yuval Noah Hararis Home Deus och detta trots att han, som Westerberg påpekar, inte är speciellt liberal. För henne är läsandet av skönlitteratur plikt, medan hon läser sakprosa av ren lust. Någon hon lyfter fram är att vi behöver fokusera på det som är bra, men också hur vårt liv kommer att förändras när utvecklingen går framåt. Maskinerna tar över, vi lever längre och kanske kan vi slippa lidande och sjukdom. Farligt kan det däremot bli om vi tappar kontrollen över utvecklingen. Bolund har också läst och påpekar hur viktigt, men också spännande det är att se på världen mer tvärvetenskapligt. Att det inte bara handlar om naturvetenskap och teknik, utan också om humanism.
Ebba Busch inledde och fick också avsluta. Det gjorde hon med Hjärnstark av Anders Hansen, som hon tycker är duktig på att skriva lätt om komplicerade saker. Hon har själv behövt äta antidepressiva mediciner för att må bättre när ”själen var som ett sår” och har märkt att motion gör henne mer stresstålig.
Samtal om läsning är viktigt, men tyvärr blir det här inte så mycket av ett samtal. Vid de få tillfällen då det faktiskt blir ett samtal händer det något, men annars blir det något av en mer eller mindre bra redovisning. Jag hade också gärna lyssnat mer till Bengt Westerberg som verkar riktigt beläst. Bara det att han avslutar med en del ur en dikt av Bodil Malmsten, som skrevs till Bokmässan 1987 och vikten av att läsa för att må bra. Om tjugo år lovar Westerberg att vara tillbaka med ett nytt samtal med de då aktuella partiledarna.