Keira närmar sig 50, är lyckligt gift, mamma till tre barn och driver en inredningsaffär som specialiserat sig på handgjord keramik. Lite motvilligt går hon på mammografiundersökningen som hon kallats till och får sedan beskedet ingen vill ha. Hon har drabbats av bröstcancer.
Hur hanterar man bäst ett svårt besked? Keiras strategi är att inte berätta för någon. Hon låtsas som ingenting på jobbet, men inser snart att energin inte räcker till. Kollegan Lorna kallar in sin man Pierre och tillsammans verkar de först vilja hjälpa till, men i själva verket försöker de ta företaget från Keira. Keira misstänker att allt inte står rätt till, men blir snart för sjuk för att orka kämpa emot.
Det som får henne att orka leva med sjukdomen är de väninnor hon lär känna via en löparklubb för cancersjuka. Det börjar med att hon möter Tamsin utanför kliniken, som berättar att det finns en grupp kvinnor som alla drabbats av cancer och som försöker hålla sig i form tillsammans. Keira vågar sig dit och snart ingår hon i en gemenskap som får stor betydelse. Att kämpa mot cancer tar mycket kraft, men Keira orkar mer tack vare sina väninnor i löparklubben. När Tamsin blir riktigt sjuk bestämmer sig klubben för att ordna ett välgörenhetslopp för att samla in pengar till en alternativ behandling för väninnan.
Löparklubben för cancersjuka är något så ovanligt som en varm och hoppfull bok om en fruktansvärd sjukdom som förstör livet för så många. Kanske bli Keira lite för mycket av en superhjälte, men jag köper det eftersom hoppfulla böcker behövs. Jag tycker så mycket om att följa Keira och hennes väninnor, både de sjuka och de friska. Familjen är viktig, men vänner behövs också i en krissituation, vilket Lloyd beskriver på ett fint sätt.
Det var inte förrän jag läste bokens slutord och författaren tackade sin stora kärlek Emlyn som jag insåg att jag läst flera andra böcker av Josie Lloyd. Jag absolut älskade Come together, Come again och The Seven Year Itch som Lloyd skrev tillsammans med sin man Emlyn Rees. Kul att återupptäcka henne!
Jag tror att det var på din twitter jag först såg om boken. Jag har läst den nyss. Jag tyckte att den var ok.
Kan hända att den kom lite för nära. Jag har under senaste året diagnostiserats, opererats och behandlats för bröstcancer. Under hela tiden har jag tränat mycket, bland annat sprungit. Jag har under min sjukdomstid möts av en fantastisk vård och inte upplevt hopplöshet någon gång.
När jag såg att boken kom ut köpte jag den och läste direkt.
Boken kändes förvisso hoppfull och varm, men lite banal och för mig lite platt. Några av personerna skildras på ett bra sätt, men jag upplever att historien spretar och djupet i berättelsen förloras lite.
Jag tror att jag behöver läsa om den om något år och se om jag tänker annorlunda då. När min egen behandling är längre bort.
Tack för dina tips på böcker!
Lisa
Tror målet var att skriva hyfsat hoppfullt om cancer och jag drog mig för att läsa eftersom jag kan tycka att det blir provocerande. Förstår om det kom för nära. Hoppas att du mår bättre nu och att du kan lägga det bakom dig, även om det måste vara svårt.