Mina tankar kring Nobelpriset i litteratur

När fyra forna kulturkollare tippade vinnaren av årets Nobelpris i litteratur konstaterade vi att vårt tålamod med Svenska Akademien börjar ta slut. Mycket handlar om skandalerna kring Jean-Claude Arnault och det faktum att så många ursäktat och skyddat honom, men också om det olämpliga i att året efter en sådan skandal prisa en författare som Peter Handke. Ledamöterna kan tala sig blåa om att Nobelpriset är opolitiskt och att de prisar litteratur, inte författarens åsikter, men det går inte att komma ifrån att valet av en så kontroversiell författare sänkte Nobelprisets status ytterligare.

För mig började det redan när Bob Dylan fick priset 2016. Visst kan jag köpa några av de argument Sara Danius för fram i boken Om Bob Dylan, men för mig försvann en del av skimret redan då. Kanske är jag en litteratursnobb, men jag uppskattar ett pris som lyfter smalare författarskap än de flesta andra priser. Det är också skälet till att jag inte blev speciellt imponerad när Kazuo Ishiguro fick priset året efter. Visserligen med ett japanskt ursprung, men otvivelaktigt en brittisk författare som dessutom redan når en bred publik.

Precis som Ann Lingebrandt skriver i sin text med rubriken Den här gången har Svenska Akademien inte råd att ställa till med en skandal (Sydsvenskan, 2020-10-01) är 2020 något av ett ödesår för Nobelpriset igen.  Vi behöver en värdig pristagare och precis som Lingebrandt påpekar handlar värdighet inte bara om litterära kvaliteter. Priset är inte opolitiskt, vilket situationen för t.ex. Svetlana Aleksijevitj tydligt visar. Jag håller med om att vi behöver fler pristagare som står för något mer än bara en bra bok eller två. Nobelpriset har inte råd med fler Dylans som inte är intresserade av priset eller Handkes som har åsikter som inte bara provocerar, utan faktiskt förnekar folkmord. Att ge priset till en författare som är så tydligt politiskt är en politisk handling och att då ursäkta sig med att litteraturen ska stå i centrum är bara dumt. Svenska Akademien behöver ta ett kliv ut i verkligheten och faktiskt tänka över vilket roll de vill ha i den litterära världen.

Valet av pristagare 2020 är ett ödesval. Som Lingebrandt lyfter måste Nobelpriset bli ett pris för hela världen och det krävs dessutom förnyelse i Nobelkommittén. Att två av fem utomstående ledamöter hoppade av efter endast ett års arbete ser verkligen inte bra ut. Nej, det är inget ”världsförbättrarpris”, vilket Lingebrandt också påpekar, men det får inte heller bara vara ett pris för avdankade västerländska författare som akademiledamöterna läst i sin ungdom. Inte ens det här århundradet har priset delats ut till lika många män som kvinnor och den geografiska spridningen är långt ifrån imponerande. Visst finns det författare som bott och verkat i andra världsdelar än Europa och Nordamerika, men de är få. Språken som de skriver på är också ofta språk som kan kopplas till forna kolonialmakter.

Jag tippade i dagens tidigare inlägg och tänkte försöka mig på att bredda listan något (de första fyra på listan hittas också i morgonens inlägg). Ingen ska självklart prisas bara för att de råkar vara kvinnor eller från en annan del av världen än den engelskspråkiga, men med tanke på hur många gånger priset gått till en författare bara för att han råkat vara man från Europa är någon slags kvotering ändå på sin plats. Någon gång måste blicken lyftas. Att de som prisas ska vara ”värdiga vinnare”, vilket bland annat betyder stora författare, är självklart, men det behövs en bredd på pristagarna som saknats från början. Då kunde vi skylla på hur världen såg ut, men det funkar inte riktigt längre. Nu tyder ett allt för ensidigt prisande snarare på en rejäl dos inskränkthet.

Ngũgĩ wa Thiong’o kommer från Kenya och numera skriver på sitt modersmål kikuyu, något som bidrog till att han fängslades. En författare som verkligen kämpar för att sprida litteraturen till andra än de som läser på de forna kolonialspråken och det är riktigt viktigt. Jag hade gärna sett honom få Nobelpriset.

Ann Carson är visserligen från Kanada, men är kvinna och poet, vilka båda är underrepresenterade bland forna vinnare. Det som kan tala emot henne är att Rebecka Kärde, en av de tre externa medlemmarna i Nobelkommittén, översatt delar av hennes produktion till svenska. Jag håller ändå en tumme för Carson, som jag visserligen läst för lite av, men ändå tycker är briljant.

Bei Dao är också han poet och kommer från Kina. Det som ligger honom i fatet är att han inte längre är speciellt produktiv, men det har ju inte hindrat Svenska Akademien förr. Att Göran Malmqvist översatt torde inte spela någon roll länge. Det här med översättare är dock lite märkligt kan jag tycka, för en merit som kan ge en plats i Svenska Akademien är just förmågan att översätta litteratur från för oss smalare litteraturländer och då är det inte konstigt om översättaren sitter på en av de 18 stolarna.

Hiromi Itō är en spännande poet från Japan och även om bara en bok översatts till svenska har hon varit stor i sitt hemland sedan 70-talet. Jag lyssnade på henne i samtal med Martina Montelius på Stockholm Literature 2016 och det var ett helt absurt och samtidigt väldigt intressant samtal. Helt klart kommer Svenska Akademien höja sitt anseende hos mig om de väljer att ge priset till en kvinna som skriver dikter om bland annat kvinnors sexualitet.

Jamaica Kincaid från Antigua är en frispråkig och spännande dam som skriver böcker från en miljö som sällan skildras i litteraturen. I alla fall inte i den litteratur som når oss. Kincaid är rolig och vass, något som behövs. Läs gärna den här intervjun från Vi Läser 2:2018.

Han Kang från Sydkorea är i början av sin karriär och egentligen är det nog för tidigt för henne, men även Olga Tokarczuk måste anses vara det. Ska det bli några yngre pristagare måste författare med färre verk väljas. Kang är helt klart speciell och en författare som få inte kan beröras av.

Etgar Keret från Israel är kanske för ung och oerfaren även han, men har skrivit såväl novellsamlingar som självbiografiska böcker och filmmanus. Dessutom har han skrivit flera böcker som vänder sig till yngre läsare och det vore en spännande breddning av pristagarlistan.

Maryse Condé från Guadeloupe vann det alternativa Nobelpriset 2018 och det gör att jag tror att hon diskvalificerade sig för ett äkta pris. Att Svenska Akademien skulle ”härma” den grupp som utmanade dem när de själva inte kunde dela ut priset känns otänkbart. Jag blir dock gärna överraskad. Även henne har Vi Läser träffat. Haruki Murakami tackade för övrigt nej till det alternativa priset efter att ha avslöjats som en av de tre nominerade och det kändes som ett strategiskt beslut. Eftersom Murakami kritiserats för sin ibland taskiga syn på kvinnor vore det dock inte något smart val av ge honom Nobelpriset i år.

För övrigt anser jag att Ko Un från Sydkorea är en fantastisk poet, men att välja honom i år vore riktigt smaklöst med tanke på att han under #metoo anklagades för sexuella trakasserier av den yngre poeten Choi Young-mi. Riktigt så världsfrånvända kan väl Svenska Akademien ändå inte vara.