Humlan Hanssons hemligheter är skriven av Kristina Sigunsdotter och effektfullt illustrerad i svartvitt av Ester Eriksson. Vi får följa Humlan vars liv förändras när hon får vattkoppor. Över hela kroppen sprider sig 103 kliande röda koppor och gör att hon måste stanna hemma i två hela veckor. Tillräckligt lång tid för att allt ska vara förändrat när hon kommer tillbaka. Då har nämligen hennes enda vän Nour börjat hänga med hästtjejerna och tillbringarna nu rasterna med att leka häst i bara trosorna. Som om det inte vore nog att Humlan och Nour går i olika klasser. Nu är Humlan inte bara ensam i klassrummet, utan helt ensam på skolan. Visst finns Vanten, men han är så otroligt tråkig. Knappt bättre än ingen alls.
Humlan Hanssons liv förändras också på andra sätt. Mitt under en familjemiddag börjar henne faster Fanny att skrika och slänger sedan ett glas vin i väggen. Den röda fläcken går inte bort, utan pappa får hänga en tavla över den. Efter händelsen hamnar Fanny på sjukhuset, något som kallas Vuxenpsyk och Humlan hälsa på henne i smyg. En av många hemligheter som Humlan Hansson har. Humlans mamma tycker inte om faster Fanny och Humlan förstår inte riktigt varför. Fanny är konstnär, precis som Humlan vill bli och när hon var barnvakt för Humlan gjorde de alltid konst. När de tillsammans målade magnoliaträdet med svart färg fick faster Fanny inte vara barnvakt längre.
Är det här en passande bok för barn? Det tycker jag, men kanske inte att läsa själva. Humlan Hanssons hemligheter är på många sätt en nattsvart bok, men den slutar hoppfullt och förflyttar sig raskt mellan ”vanliga” problem med kompisar och det mer ovanliga problemet med en faster som mår psykiskt dåligt och verkligen ser världen i svart. Att läsa om Humlan är ett äventyr. Hon är frispråkig, rolig och vass. En elvaåring som ser livet med ganska vuxna ögon, men som ändå verkligen är ett barn med allt vad det innebär.
Det känns lite symptomatiskt för de böcker som blir nominerade till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin, eller böcker som anses ”bra litteratur” – det är ofta det är böcker som verkar tilltala en vuxen publik mer än barnen. Och visst kan man prisa sådana verk, men då borde det kanske heta ”Barn- och ungdomslitteratur som egentligen är skriven för att attrahera en vuxen publik”. Nä, nu var jag FÖR elak. 😀
Nu blev de visserligen inte nominerade, men både Naturen av Emma Adbåde och Barnet som inte kunde blunda av Anna Höglund har recenserats i DN de senaste veckorna, och i båda recensionerna nämns att böckerna egentligen inte verkar vara skrivna för barnen utan för de vuxna…
Då tänker jag, för VEM är barnlitteraturen? För barn eller för vuxna?
Nu har jag beställt tre av de nominerade till barn- och ungdomspriset (de tre som riktade sig till yngre barn) så får vi se om det är böcker som uppskattas av barnen eller bara av litteraturkritiker. 🙂
Jag har i och för sig läst Sara Stridsbergs ”Dyksommar” för femåringen och den är ju OTROLIGT mörk, men han tyckte den var jättebra. Så ja, man vet verkligen aldrig vad som ska gå hem!
Håller med dig i att det ofta är väl vuxna böcker som nomineras. Jag tror dock att just den här boken kan tilltala målgruppen! Återkom gärna när du testat några av de nominerade på målgruppen. Mina är för stora för barnböcker, men Kråkorna skulle möjligen kunna tilltala en av dem.
Pingback: Idag delas Augustpriset ut – enligt O
Pingback: De här är årets vinnare av Augustpriset 2020 – enligt O
Pingback: O listar 2020 – enligt O