Vi är lajon! av Jens Mattsson med illustrationer av Jenny Lucander tilldelades Nordiska rådets barn- och ungdomspris 2020 och det måste självklart uppmärksammas!
Vi är lajon! handlar om två bröder och det är den äldste som berättar. Bröderna älskar att leka och favoritleken är att de är lajon som bor på savannen och jagar gaseller och gnuer. De är farliga och ryter, rivs och anfaller. Ibland smyger de tyst, tyst och det händer att de ligger i en lajonhög och latar sig.
Så händer det en dag att lillebror inte vill vara med och leka. Han har ont i magen och vill stanna i sängen. Storebror kallar honom ”bajsgasell” och tycker att han är tråkig. Ännu tråkigare blir det när han måste åka till doktorn, fast storebror envist hävdar att ”lajon går till veterinären”. Han vill inte heller sitta och prata i soffan med mamma, för sådant gör inte lajon.
Lillebror läggs in på sjukhus och sängen med sitt galler liknar en bur på zoo, tycker storebror. Från lillebrors kropp går slangar och sladdar och snart tappar han sin lajonpäls. Storebror gör allt för att lätta upp situationen och de båda lajonbröderna ger ut på äventyr i sjukhusets korridorer. De träffar en tantzebra och fångar en gubbflodhäst innan de måste återvända till rummet och sängen.
Vi är lajon! är både sorglig och hoppfull. Kärleken mellan de två bröderna skildras på ett riktigt fint sätt och Jenny Lucanders illustrationer är helt fantastiska. Som vuxen vet jag att det är rätt illa med lillebror och illustrationerna mer än texten visar föräldrarnas oro. Samtidigt blir det tydligt att storebrors fantasi och hans nästan krampaktiga längtan att skapa ett normalt liv i en onormal situation faktiskt gör skillnad. Det går inte att bota lillebror, men han kan fortsätta leken de älskar.
Hade jag läst den här boken för barn? Om det fanns någon sjuk i vår närhet så hade jag absolut gjort det. Däremot är jag inte helt säker på om jag gjort det annars. Visserligen har boken ett slut som inte på något sätt är eländigt, men inte heller helt hoppfullt då lillebror finns kvar på sjukhuset och fortfarande är sjuk. Som tröst i en svår situation tror jag ändå att Vi är lajon! kan vara riktigt bra. Det är en väldigt fin och gripande bok på många sätt och illustrationerna tillhör de bästa jag sett. Färgglada, fantasifulla, men ändå realistiska och dessutom detaljrika. Bilder att tala om helt enkelt.
I juryns motivering till varför just Vi är lajon! tilldelades Nordiska rådets litteraturpris lyfts det fram att boken verkligen tar ett barnperspektiv och så är det helt klart. De framhåller också föräldrarnas roll och skriver: ”[g]estaltningen av föräldrarnas omsorg och förtvivlan är verkets smärt- och vilopunkter” vilket är en fin formulering som tydligt berättar hur föräldrarnas agerande skildras på ett lågmält, men ärligt sätt. Att slutet skulle vara en antydan om att ”ett nytt Nangijala finns” vill jag inte tänka på, då jag hoppas att brödernas lajonjakt faktiskt kan fortsätta i denna värld.
Ett stort grattis till Jens Mattsson och Jenny Lucander till priset och inte minst till en riktigt fin bok.
