Var ska jag lägga mitt huvud? är Rakhsha Razanis självbiografiska berättelse om ett liv i Iran, Storbritannien och Sverige. En berättelse som börjar med hennes gammelmormor, en kvinna som föddes in i en anrik familj, tidigt blev änka och tvingades gifta om sig. Att en ung kvinna levde ensam var en omöjlighet. Hennes dotter, Rakhshas mormor, giftes bort med bondkvinnans son och som andra kvinnor lärde hon sig att uppskatta det liv hon tilldelades. Rakhsha konstaterar att äktenskapet förr syftade till att binda samman två familjer och funderar över om hennes mormor verkligen var lycklig.
Rakhshas mor var bara 15 år när den man som skulle bli Rakhshas pappa friade till henne. Han var en mer än 30 år gammal och hon gick fortfarande i skolan. De gifte sig efter att maken lovat att hans unga hustru skulle få göra färdigt sin utbildning. När hon var 16 år föddes dottern Rakhsha och några år senare lillasyster Roya.
Det blir 60-tal och Rakhsha går på universitetet och lever livet i ett land där det händer massor. Hon förälskar sig i Khosrow, men är inte redo att gifta sig. Det dröjer därför några år innan det är dags och därefter bygger de ett liv tillsammans och 1977 kom första dottern Tara. Vi får följa Rakhshas liv genom lycka och olycka tills hon slutligen når Sverige. En berättelse i bilder och med ord som är få och väl avvägda. Det är också berättelsen om ett land och hur det är att lämna sitt hemland. Ibland blir det lite väl fragmentariskt, men Var ska jag lägga mitt huvud? är trots det en både intressant och spännande berättelse.
Jag undrar om författaren har haft Jesu ord enligt Matteus 8:20 i åtanke när hon valde bokens titel.
Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens
fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han
kan vila sitt huvud.»
Spännande! Hade inte inte koll på det, men visst är det en rimlig tolkning. Jag tänkte mer att det handlade om att höra till och hitta en plats som känns hemma.