Vi måste kämpa för ungdomsboken

Varje år när de nominerade till Augustpriset avslöjas blir jag lika besviken. I kategorin Årets bästa barn- och ungdomsbok brukar de renodlade ungdomsböckerna inte sällan lysa med sin frånvaro. Ett argument för det i debatten brukar vara att den utgivningen är så mycket mindre än utgivningen av bilderböcker, men det är helt ärligt ett dåligt argument. Om vi helt fokuserar på läsning för små barn och sedan glömmer av den när dessa barn blivit ungdomar måste vi också ta ansvar för vår del i den försämrade läsförmågan bland våra unga. Priser finns i första hand inte för att unga ska hitta boktips, utan för att vuxna i deras närhet ska göra det. För mig är kampen för ungdomsboken och dess fortlevnad en central fråga och jag önskar att fler förde den.

Johanna Lindbäck har skrivit en artikel i Sydsvenskan med titeln Ungdomsboken håller på att elimineras och titeln kunde inte vara varken mer korrekt eller mer skrämmande. Visst är det roligt att böcker för mellanåldern fått ett uppsving de senaste åren och att fler bra böcker skrivs för åldersgruppen 9-12 år. Jag håller helt med Lindbäck om att t.ex. Augustprisnominerade Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson är fantastisk, liksom Alma Thörns fantastiska debut och Jenny Jägerfelds fina böcker för samma åldergrupp, men det går inte att komma ifrån det som Cecilia Knutsson från Rabén och Sjögren säger i Lindbäcks text, att det bara går att tvinga barn att läsa upp till en viss ålder. Ungdomar läser bara om de själva vill. Att utgivningen av ungdomsböcker minskar är tydligt och något jag själv noterade när jag gick igenom höstens böcker. De få förlag som ger ut böcker för unga har endast ett par titlar varje säsong och det är på tok för lite. Som Knutsson påpekar leder den allmänna sanningen om ungdomsbokens svårigheter till att förlagen satsar mindre på böcker för åldersgruppen, vilket gör att intresset blir ännu mindre, vilket leder till en ännu smalare utgivning. Nu ska ansvaret inte läggas endast på förlagen. Problemet är större än så.

På Twitter skriver Lindbäck om det faktum att författare som skriver ungdomsböcker sällan får synas i media och om de får det förväntas de prata om ungdomars läsning i allmänhet och killars läsning i synnerhet, snarare än sina böcker. Nu är det lätt att hävda att Lindbäcks intresse för ungdomars läsning helt enkelt handlar om att sälja sina egna böcker, men att ens tänka den tanken är att förminska behovet av bra litteratur för unga. För mig som lärare är det tydligt att ungdomars läsförmåga minskat rejält, vilket också visar sig när de skriver. På min skolblogg Ordklyverier har jag skrivit om den språkliga försämringen och det faktum att många unga läser väldigt lite och i princip ingenting på svenska. Något som gör att det de senaste åren blivit mer och mer vanligt med språkfel i helsvenska elevers texter som liknar de som andraspråksinlärare gör. De gör ordföljdsfel och andra grammatiska fel som skulle kunna skyllas både på att de läser mindre, men också på engelskans inflytande. De direktöversätter ord från engelskan som inte alls passar i en svensk kontext och skriver mer och mer illa.

Så vad behöver göras? Massor! Självklart måste det ges ut böcker för ungdomar och det ska vara böcker de kan identifiera sig med. Det betyder att en så smal utgivning som idag troligen lyckas ganska dåligt med att nå en bred publik. Journalister måste också ta och kamma sig och faktiskt öka sina kunskaper om de ungdomsböcker som finns och lyfta relevanta titlar. Ungdomsboken måste helt enkelt uppvärderas. Om detta skrev jag i ett inlägg för några år sedan.

Lärare måste också ta sitt uppdrag på allvar och se till att ungdomar läser på skoltid. Som läget är just nu läser många elever knappt hela böcker ens på svensklektionerna och medveten litteraturundervisning pågår långt ifrån i alla klassrum. För ett par år sedan skrev jag en text om lärares syn på ungdomsböcker efter att en lärare på Facebook uttryckt att endast bekväma lärare använder ungdomsböcker. Klassiker i all ära, dem ska eleverna självklart möta, men de måste också få läsa böcker som faktiskt är skrivna för dem. Att läsa är ett sätt att forma sin identitet och precis som Lindbäck skriver är långt ifrån alla tonåringar redo att ta sig an ungdomsböcker. Då måste också deras lärare ha koll på utgivningen eller ha en skolbibliotekarie som har det. Synd då att så få skolor har ett skolbibliotek värt namnet. Här har vi ett annat stort problem som våra politiker definitivt måste ta tag i.

Självklart har föräldrar ett ansvar för att få sina barn att läsa, men skolan måste vara kompensatorisk och erbjuda alla barn ett fokus på läsning och litteratur. Det räcker inte med kortare texter. De måste få möta litteratur och det ska vara litteratur för dem. Den svenska ungdomsboksgenren är bra och har de senaste åren blivit ännu bättre. Den som tror att det ser ut som det gjorde när de var unga har missat en mängd riktigt bra böcker. Det duger inte att vi har lärare som inte läser och skolor utan vettiga bibliotek. Våra unga är värda något mycket bättre än slitna gamla exemplar av Ondskan, som fortfarande kommer upp varje gång någon i en lärargrupp ber om tips på böcker att läsa med sina elever.

Jag tror att alla är överens om att det är viktigt att våra unga har en god läsförmåga, men allt färre arbetar aktivt för att detta ska realiseras. Vi behöver en stor utgivning av ungdomsböcker, välfyllda, uppdaterade och bemannade skolbibliotek, läroböcker i varje ämne, journalister som förstår vikten av att lyfta ungdomsboken så att föräldrar inser vikten av läsning även för ungdomar och politiker som fattar att det måste få kosta att utbilda vår framtid.

Många är de inlägg jag skrivit om läsning och ungdomsböcker och du hittar dem här.

Mina tipslistor med bra böcker för unga hittar du här.

Photo by hannah grace on Unsplash