Alex Schulman är mer känd för att skriva självbiografiskt och när jag läser Överlevarna har jag helt ärligt svårt att se den som en roman. Berättelsen om de tre bröderna som åker till sommarstugan för att sprida askan av sin mor känns nämligen ganska självbiografisk. Kanske är det också i den formen som Schulman gör sig bäst.
Tre bröder gör en resa från staden till landet och det är Benjamin som berättar. Det börjar med slutet och två bröder som slåss så brutalt att de verkar vilja slå ihjäl varandra. De befinner sig vid torpet där de tillbringat barndomens somrar och polisen kommer dit för att lösa deras konflikt. På samma plats många år tidigare deltar de i en simtävling initierad av deras pappa. De simmar långt ut och vill på alla sätt de kan visa sin pappa hur modiga de är. När de kommer tillbaka till stranden, utmattade, har han för länge sedan lämnat dem.
Längtan efter kärlek går som en röd tråd genom berättelsen. Barnet Benjamin som försöker få kärlek från sina föräldrar och den vuxne Benjamin som egentligen gett upp men trots allt drömmer om att bli älskad. Det är som vanligt smärtsamt att läsa Alex Schulmans text och han skapar en väldigt speciell och destruktiv värld där Benjamin och hans bröder gör allt för att höra till. Föräldrarna finns där som siluetter i bakgrunden, men de räknas inte riktigt och framför allt verkar de göra allt för att komma undan sina barn. Självklart leder allt till en katastrof och här ger Schulman oss två förlag till hur den kunde ha sett ut.
Alex Schulman är utan tvekan en skicklig författare, men Överlevarna känns lite väl poserande. Jag är inte heller förtjust i slutets vändning och hade önskat mig en mer stillsam och realistisk historia. Det här är utan tvekan välskrivet och snyggt, men inte alls så berörande som jag hade hoppats på.