På andra sidan bron

I flera dagar har jag gått och nynnat på Håkan Hellströms När lyktorna tänds och även om det inte är ovanligt att jag nynnar på just hans låtar är det just denna gång Hanna Jedviks fel. Jag har nämligen nyss läst hennes senaste bok På andra sidan bron och det går inte att släppa varken boken eller låten.

I På andra sidan bron återser vi Alma från boken Sommarplåga. Hon har börjat gymnasiet, är fortfarande tillsammans med Hedvig och bor självklart med sin pappa i Majorna. Det nya spännande liv hon hade hoppats att en ny skola och en ny klass skulle föra med sig låter vänta på sig. På många sätt är hon rätt uttråkad och definitivt avundsjuk på Hedvig som går på Schillerska och verkligen älskar det.

Livet tar en brutal vändning när Almas vän Joppe ringer henne och berättar att han tänker hoppa från Älvsborgsbron. Alma ringer ambulansen och Joppe räddas, men rädslan för att förlora honom finns kvar. När Alma vandrar hem från sjukhuset där Joppe läggs in bryter hon ihop totalt och en man stannar för att trösta. Han heter Jim, är strax över 40 och arbetar som sjuksköterska. Mellan dem växer en annorlunda vänskap fram, som omgivningen har svårt att acceptera.

Kanske är det Joppes ångest eller gymnasiets tristess som gör att Alma börjar ifrågasätta sitt liv. Hon funderar över vad hon gör för att hon vill och vad hon gör för att andra vill det. Bandet som hon spelar med för Hedvigs skull till exempel på gitarren som är viktigast för hennes pappa. Alma vill göra alla andra nöjda, trygga och glada, men glömmer ofta bort sig själv. Hon är någons dotter, flickvän och vän, men vem hon egentligen är inners inne är hon inte säker på. Att hänga med Jim, lära känna nya klasskamraten Siri och dessutom våga skriva är saker som får henne att bygga upp ett nytt och sant jag.

Det finns så mycket jag tycker om med På andra sidan bron. Att röra sig i Göteborg i allmänhet och Majorna i synnerhet är en sak. De fina karaktärerna en annan. Alma är verkligen en huvudperson som jag tycker om att följa och hennes relation med sin pappa är en av de finaste pappa-dotter-förhållanden jag läst om. Hanna Jedvig är också skicklig i skildringen av Joppes livskris och psykiska ohälsa. Hon bagatelliserar inte, men lyckas samtidigt förmedla ett hopp. Brytningen mellan högstadiet och gymnasiet när allt ska vara nytt och fantastisk är en viktig tid och den tar Jedvik på allvar. Det här är en av de bästa ungdomsböcker jag läst på mycket, mycket länge och jag som föredrar fristående böcker önskar mig en hel serie om Alma.