Idag bjuder jag på ett gammalt inlägg från Kulturkollo om boken Let it snow, som också blivit film.
Vi vet alla hur det är att försöka åka tåg när snön faller ner, men när det gäller Jubilees äventyrliga färd kan vi inte skylla på SJ. I boken Let it snow har tre ungdomsboksförfattare skrivit varsin berättelse som innehåller bland annat snö, jul, kaffe, våfflor, Twister och en mini-gris. Först ut är Maureen Johnson som i Jubilee-Expressen är den som introducerar Jubilee, tjejen vars föräldrar lyckas hamna i häktet och därför inte kan fira jul med henne. Istället ska hon på julaftons eftermiddag ta tåget till sina morföräldrar i Florida, istället för att fira julafton på fest med pojkvännen Noah, något som kanske hade känts mer okej om det inte var så att Noah inte alls verkar bry sig om att hon inte är där. På tåget träffar hon Jeb, som är på väg till sin flickvän för att förhoppningsvis vinna henne tillbaka. Där finns också ett gäng mer eller mindre hysteriska cheerleaders, som nästan alla heter Amber. De dyker upp även längre fram i boken.
När tåget når den lilla staden Georgetown gör snön att de inte kan åka vidare. Jubilee väntar ett tag på tåget, men inser snart att de kommer att bli stående. Istället för att sitta kvar och frysa ger hon sig iväg till Waffle house, där en stor del av bokens andra berättelse utspelar sig. Där sitter bland annat en man helt klädd i folie och en stund senare dyker en kille klädd i plastpåsar upp. Han visar sig heta Stuart och vara väldigt mycket mer normal än plastpåsarna antyder. Stuart bjuder med henne hem till sig så att hon ska slippa sova på tåget.
John Green har skrivit Cheerleaderstormen, som kanske är den svagaste delen av de tre. Här blir kompisarna Tobin, The Duke och JP kontaktade av Keun som jobbar på Waffle house. Han ber dem leverera ett Twister till restaurangen, eftersom cheerleadergänget från tåget är sugna på att spela lite. Nu hade det inte blivit någon berättelse av det om det inte funnits en rad hinder på vägen, men jag hade önskat att Green koncentrerat sig på annat än just svårigheten att ta sig hemifrån till Waffle house, för det blir mer hysteriskt än intressant.
I den tredje delen med den märkliga titeln Grisarnas skyddshelgon, skriven av Lauren Myracle, får vi lära känna Addie som saknar sin pojkvän Jeb, han på tåget ni vet. Hon har gjort slut och ångrar sig rejält. I ett försök att hantera sorgen (oklart hur det skulle hjälpa) klipper hon av sig sitt hår. Istället för att baka julkakor blir det jobb på Starbucks och flera av karaktärerna från de andra berättelserna dyker upp. Myracle knyter snyggt ihop de lösa trådarna från de två tidigare delarna och ser till att Let it snow blir en bra helhet. Kanske är det inte någon stor litteratur, men en trevlig bok om en annorlunda jul. Helt klart läsvärd och fylld av julstämning om än lite ovanlig sådan.
Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 20 december 2017